Matteusevangeliet 15:21-28
Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” – ”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.
Tänk dig att den du älskar mest i hela världen är svårt sjuk. Du har försökt allt. Besökt alla läkare och andeutdrivare du hört talas om. Bönat och bett till din Gud, till andras gudar.
Men ingenting har hjälpt.
Och så hör några ur grannfolket tala om att deras befriare har kommit. Och att Han inte skickar iväg någon som söker Hans hjälp. Att Han kan göra under…
Vad skulle du göra?
Driven av kärlek till sin dotter vågade den kananeiska kvinnan störa, hon vågade vara jobbig, hon vågade tro att Jesus skulle kunna hjälpa.
Vad var det hon såg hos Jesus, denna man som var av ett folk som såg på hennes folk med avsmak, denna kringvandrande dammiga man åtföljd av lite smått irriterade lärjungar?
Hon ser en mästare av mästare. Judarnas Messias, Davids son, som egentligen inte är till för henne. Eller har hon hört att Han ska bli kung över hela jorden? Han har vandrat närmare hennes område, hennes sfär, och hon vågar ta steget, lite försiktigt till en början, att gå ut ur sin bekvämlighetszon och möta upp Honom.
Hon håller sig först på behörigt avstånd och följer efter, hon går inte fram, hon kräver inte sin rätt, bara ber om förbarmande och hjälp i sin situation, hon beskriver vad hon lider av men kräver inget annat än förbarmande. Hon har inte dottern med sig, hon ber inte att Han ska komma hem till henne, lägga händerna på dottern, Hon tror fullt och fast på att Hans förbarmande räcker gott och väl…
Men Jesus ignorerar henne.
När vi inte får det vi vill ha blir vi ofta nedstämda. Vi tror på en gång att Gud inte bryr sig om oss, eller ännu värre – att Gud inte KAN göra ngt åt vår situation. Den här kvinnan gör tvärtom. Hon stör ännu mer.
Men när lärjungarna klagar att hon är jobbig talar Jesus, och Hans ord är värre än Hans tystnad. Jag är inte till för henne, säger Han. Vilket slag!
Men när Jesus avvisar henne blir hon inte nedstämd eller sätter sig på marken och surar. Hon går inte därifrån besviken eller känner sig kränkt. Snarare blir hon än mer ivrig!
Förut har hon hållit sig på avstånd, nu springer hon om gruppen och faller ner inför Jesus, hon dyrkar Honom, kanske kysser marken framför Hans fötter. För Han har inte ignorerat henne – Han har erkänt hennes existens. Han har sagt nej, men hon vet att hon finns för Han har sett henne. Hon ber om nåd ännu en gång. Förgäves…
Kan det tyckas.
Jesus ger henne en unik chans som Han inte gett någon Jude. Att få smädelse och stå ut. I judaland är det tvärt om – där är det Jesus som är ute och presenterar sig, Jesus som blir skymfad, Jesus som blir ifrågasatt – Jesus som tål allt och fortsätter ändå. Den kananeiska kvinnan får chansen att bli som Jesus, ödmjuk, ihärdig.
Hon säger inte emot Jesus, men hon ger svar på tal. För är hon en hund har hon rätt att ligga vid Hans fötter. Och finns det ngn bättre plats?
Kanske blir hon en lärdom för judarna och lärjungarna som med sin härkomst i det utvalda folket tar Messias för givet. Kanske kan hon bli en lärdom för oss att inte som kristna ta vår frälsare för givet. Men samtidigt sitta vid Hans fötter, för trots att vi inte förtjänar gå bredvid Honom, kan ingen ta ifrån oss rätten att vara Hans hund, att ligga vid hans fötter. Det barnen, Jesu eget folk, förkastade i sin bortskämdhet är denna kvinnas rätt – och hon kräver varenda smula av den. För nu ber hon inte längre. Nu konstaterar hon. Att hon som hund har rätt att äta smulorna från sina mästares bord. Mästare kallar hon det folk som ser på henne med avsmak. Mästare kallar hon det folk som försökt sätta sig över Jesus. Mästare kallar hon det folk som skymfar hennes folk.
Jesus har aldrig tänkt att inte hjälpa henne. Då hade Han inte hjälpt henne nu heller. Han ger henne möjlighet att visa sin ödmjuka enträgenhet och sin tro på Honom – och Han ger oss möjlighet att lära av henne. Han avvisar henne för att kunna kröna hennes tro. Hennes tro helade hennes dotter…
Det sägs att en mors kärlek för sitt barn är det som är närmast kärleken Gud känner för oss. Vad säger den här lilla episoden om Guds kärlek? Den är tålmodig, den brusar inte upp, den kräver inte sin rätt, den ger sig aldrig. Kvinnan visste det nog, hon var ju mor.
Litar du på den så som den hon litade på den? När hon mötte Jesus ropade hon, hon följde efter Honom, föll ned inför Honom, litade på Hans kraft….
Vad gör du?