Etiketter
bibeln, bibelsyn, förkunnelse, gud, jesus, kristendom, kristna, Kristus, kyrkan, kyrkofäder, predikan, religion, skuld, theology
För enkelhetens skull kan man dela in den tidiga kyrkans historia i 4 delar. De apostoliska fäderna (del 1), apologeterna (del 2), Alexandria/Antiokia-perioden (del 3), Hieronymus och Augustinus (del 4).
Hieronymus (347-420 e.Kr.) översatte bibeln till latin för att vanligt folk skulle kunna läsa den. Han skrev också många bibelkommentarer där han, trots att han föredrog och ofta lärde av Origenes presenterade han både en historisk och en andlig tolkning till texterna. Han följde alltså den antiokiska skolans fokusering på textens bokstav, men gick sedan vidare och använder Origenes metod (ibland kopierade hans ord). Varför han ägnade sitt liv åt att studera Skriften sa han själv var för att Kristus lärs känna genom den.
Augustinus (354-430 e.Kr.)var ingen lärd exeget (bibeltolkare), han följde ingen ”skola” eller grundade någon, utan han läste Bibeln som en sökare med många ibland konstiga frågor till texten och utlade för att människor skulle få se ”vägen” till Gud så som Skriften visade den. Han lärde av Hieronymus och stod således i den Alexandrinska skolan. Han lade vikt vid bibelns kanon, följde det grekiska GT:s indelning och den bland hans tids kyrkor mest använda listan av NT:s böcker.
Augustinus menade att man måste börja med tro för att få förståelse. Men han var också noga med att det inte finns några som helst fel i bibeln. Det finns olika sätt att uttrycka saker, för Gud talar till människor genom människor, men skriften säger ingenting som är inkorrekt, i allafall inte på meningsplanet eller som bidragande till Skriftens helhetsbild. Han såg, liksom sina alexandrinska lärofäder, på till synes dolda eller svåra delar av den enkla texten som Andens maning att gå djupare. Både de enkla och de svåra delarna var viktiga för själen, som genom dem gradvis kunde komma till en högre grad av förståelse. Men Augustinus var också noga med att de svårare delarna inte var för en elit utan snarare bara sa det samma som vilken människa som helst kunde få uppenbarat till sig från de enklare delarna, men att de svårare var till för stolta människor som Augustinus att grotta in sig i! De delarna var visserligen mer intensiva i sitt ljus när de väl blev avbeslöjade, men att göra det var inte absolut nödvändigt. Däremot inte sagt att de enkla texterna motsvarar den bokstavliga meningen och att den andliga endast finns i de svårare.
När Augustinus talar om bokstavlig mening syftar han på att orden är symboler för något man har kommit överens om att de ska försöka åsyfta eller förklara. En del av ordets mening är den enkla betydelsen, t.ex. ”oxe” som syftar på ett djur. Den kan också ha en överförd betydelse i en liknelse eller ett idiomatiskt uttryck. På alla ställen där den bokstavliga texten inte rent ut uttrycker anständig moral eller trossanningar ska man titta mellan raderna. För under eller bortom orden hittar Augustinus en andlig mening. Orden lär inte utan det är kraften bakom som bygger tro, och det är tron som ger kunskapen, som i sin tur genom tron kan implementeras i hjärtat och göras till ens egen – och då vara och uttryckas i kärlek. Det är nästan som att han ser Skriften som en egen entitet – liksom en människas person finns bakom, och visar sig genom, hennes ord, visar sig Skriftens person bakom orden, och denna person är Gud. Genom Skriften får vi del av Guds vilja och det är meningen med livet. Det som hela Skriften pekar på är kärleken till Gud, som konstituerar både relationen mellan självet och Gud, och människor emellan. Denna kärlek är Skriftens röda tråd.
Augustinus erkände som sagt att vissa delar av Skriften var mer svårtolkade än andra. En intressant metod som han tillämpade vara att låta en del som innehöll ett visst ord eller begrepp få stå bredvid alla andra delar av Skriften, som han ju såg som en helhet, som nämnde detta, för att ge det aktuella stycket i fråga sin betydelse. Men han insåg att hur man än bar sig åt, kunde varje läsare finna en ny mening i Skriftens ord. Han har ett nästintill relativistisk sätt att lösa detta som jag tycker om, och som jag funderat kring innan jag nu läste det från honom: Det finns förstås vissa tolkningar som är fel, men det finns många ”sanningar” i plural, och det enda kriteriet för dessa är att de är överensstämmande med kärleken till Gud samt kyrkans rätta lära. Varje läsare kan finna en sådan sanning i texten, och finner man den betyder det att Gud lagt ned den där. Varje läsning som är baserad på Skriftens sanning, är en sanning. Sanningen är så mycket större än vad en läsare kan förstå eller en författare kan förmedla, eller ett språk bära. Men Guds Ande kan!
Och Guds Ande vill utgjuta Guds kärlek i människors hjärtan, med den nåd som gradvis reparerar en trasig kärlekslös värld.
Från Hauser, A.J. och D.F. Watson (red), A History of Biblical Interpretation. The Ancient Period. Vol. 1 (Grand Rapids 2003), s. 304-456.