En serie om Skam med bokreferat/tankar från en skoluppgift. Bilder från mitt andra intresse.
Edsinger (s. 27f) gör ett schema över en god evangelisk predikan för narcissister, efter Brosché, som fångar mitt intresse, och jag tror att det är själva nyckeln till att göra förkunnelsen relevant för nutidsmänniskan. Detta just för att han tar sin utgångspunkt i (1) Det positiva budskapet som bejakar och ser människan, som ger henne ett värde som Guds människa. Sen tar han upp (2) Det dåliga budskapet att synden gör att vår kontakt med Gud är bruten. Jag vill koppla det till vad Smedes skrev om hur kyrkan närde hans skamkänslor. Han ser ett stort problem då nåden förkunnas först efter att människan tryckts ner i skorna så att säga. Han skriver (s. 107):
Avsikten med den dåliga nyheten var att få mig att känna mig så hopplöst misslyckad att jag skulle bli desto mer tacksam för Guds nåd, när den uppenbarades för mig. Men i verkligheten förenade sig min andliga olust med min kroniska skam över att vara människa, och dessa två känslor framkallade hos mig ett virrvarr av hopblandad skam – sund och osund – allt i en enda röra. Vid den tidpunkt då det goda Ordet nådde mig, var jag så djupt nedsjunken i mina skamkänslor att jag inte kunde uppleva någon lindring i nåden.
Edsinger fortsätter med den tredje punkten, (3) Det glada budskapet om Jesus som återupprättar kontakten med Gud. Och sen lägger han till ett fjärde: (4) Utmaningen att som svar på nåden lägga sitt liv i Guds händer. Tre fallgropar är viktiga att urskilja i detta: Att människans värde måste bejakas och etableras innan hennes brister kan påpekas (istället för det klassiska lag- evangelium schemat som Smedes beskriver), och att man inte blandar ihop det ”positiva budskapet” med det ”glada budskapet”. Detta senare misstag gör man ofta i dagens kyrkor när man förkunnar nåd och förlåtelse för människor utan att först erkänna vårt behov av det. Man förkunnar att alla är älskade av Gud, vilket urvattnar evangeliet – för om alla redan är Guds barn (vilket man inte blir i egentlig bemärkelse om man inte tror på Jesus), vad ska vi då ha Jesus till? Kyrkan onödiggör sin egen existens på så sätt. Ett exempel på detta som jag märkt är att man ersätter den tidigare obligatoriska syndabekännelsen i högmässan med en överlåtelsebön. En fjärde fallgrop Edsinger tar upp är att inte ställa några krav på människor. En vän från en frikyrka sa en gång ”Jag är övertygad om att jag inte behöver göra NÅGONTING!”, inte för att förtjäna sin frälsning nej, men som svar på den.
–
Broschés egen framställning har en del brister som jag tycker Edsinger kommer ifrån i sin förenklade variant. Jag ställer mig lite tveksam till att Brosché verkar, i mina ögon, försöka försvara den ”gammalkyrkliga” Nådens ordning som det enda rätta och bra sättet att nå narcissistiska nutidsmänniskor, och att såväl Luther och bekännelseskrifterna som Paulus liksom tänkte på 2000-talets människor när de utformade den (var det inte Schartau som gjorde det?). Som ett exempel på där det går lite för långt: ”den påtagligaste befrielsen erfar den narcissistiska människan tveklöst i bikten. Därför hålls bikten högt både av Luther och bekännelseskrifterna.” (s. 48). Men hans tankar är för övrigt relevanta.
Dock skriver han med vad jag antar är medhåll, att korsets teologi i Lutherdom är ”Gud mot Gud” (s.29) jag har tidigare nämnt att jag inte tror att detta biter på skamfyllda postmoderna människor, och jag får medhåll av Alan Mann och tror mig få det även av de andra som trängt djupt in i ämnet skam. Det har dock inte Brosché gjort. Dock kan han nådens ordning och det han framställer bör vi nog beakta i förkunnelsen.
När den andliga lagen drabbar samvetet avslöjas vår sjukdom, menar Brosché att Luther och Melanchton säger. Det handlar om att han tror att Guds ord ska predikas så att både vår synd och Guds nåd kommer klart för våra ögon och det kan bara ske genom en klar förkunnelse av lag och evangelium. (s.31) Det handlar om att kunna erkänna fel och brister utan oro och utan att tro sig vara helt förkastad. (s.32) Men dagens predikanter, ser Brosché, är rädda för att gå på djupet och behandlar således bara människors ytliga synder. Man talar hellre populärpsykologi, om relationer, eller miljöförstöring och andra världsproblem än går in på alla problems orsak: bortvändhet från Gud (i likhet, tänker jag, med modern medicin som oftast bara behandlar symptomen, till skillnad från äldre örtmedicin som faktiskt hjälper mot sjukdomen). Broschés ord, ”man tror sig kunna rätta världen med världens metoder – utan att klara ut det ‘rotonda’, det brutna förhållandet med Herren” (s.37) får mig att tänka på ordspråket: Du kan inte lösa ett problem med samma sätt att tänka och agera med vilket du skapade problemet. Brosché varnar för att falla in i att inte ha något mer att komma med än andra grupper i samhället. Varför ska människor då vilja komma till kyrkan? instämmer jag.
Brosché ser tre olika uttryck för ”flumkyrklighet” (vilket härligt ord!) i Svenska kyrkan, frikyrkorna och trosrörelsen. Där man i Svenska kyrkan säger: Gud är papa/mamma/dagisfröken, Jesus är snäll och allt är kärlek (istället för Gud Allsmäktig, Jesus vår Herre, Anden den Helige); i frikyrkorna: Jesus har gett mig frid mening och uppgift i min osäkra tillvaro (istället för Kristus dog för mig så jag fick bli Guds barn); och i den framgångsteologiska trosrörelsen klara besked om att: Jesus uppfyller alla dina behov av hälsa och rikedom och förlustelse. Alla är precis vad den narcissistiska nutidsmänniskan vill höra, men som inte fyller hennes tomrum i längden, om det än kan se så ut, så hon stannar inte. (s.35-36)
Jag tycker Edsingers framställning av Broschés fyra punkter för förkunnelsen gör honom rättvisa, men jag kan komplettera med några högdagrar direkt från Brosché (som har andra, längre, namn men jag använder Edsingers av enkelhets och utrymmesskäl). Till Edsingers (1) Det positiva budskapet: Narcissisten måste få erfara att hon är NÅGON i GUDS blick, att Gud räknar med hennes existens. Till (2) Det dåliga budskapet: Vi står i tacksamhetsskuld till Gud för att Han finns med oss och skapat och uppehåller denna värld trots allt vi gör, fokus här ligger på den stora skilsmässan, inte de små skulderna, och tacksamheten är lagens kärleksfulla bärare, inte dess kontraktsvakt. Gud är berättigad till att vi följer Honom, men vi är imperfekta och lagen måste predikas så att Kristus blir vårt enda hopp. Tumma inte på Jesu och Johannes döparens kallelse till omvändelse. Till (3) Det glada budskapet: Här måste man ro med två åror för att inte bara snurra runt-runt på samma vattenfläck – lag och evangelium. Lyssnaren ska möta Guds kärlek bakom Hans vrede. Då kan Anden hjälpa den narcissitiska människan att släppa alla krampaktiga kompensationer och bejaka en godhet större än henne själv. Nyckeln i detta är kallelsen, Jesus frågar: Detta har jag gjort för dig, vad ska du nu göra för mig?, vilket leder till (4) Utmaningen: en som räknas med, som finns, kan axla Guds krav utan att vara hotad och förnedrad. Brosché lägger här mest vikt vid befrielse från den (skamfyllda) narcissistiska människans verklighetsförnekelse och handlingsförlamning. 38-50
Brosché sammanfattar själv sin artikel med orden ”Kom som du är, skall predikan börja. Men förbliv inte som du är, skall den fortsätta.” Gud vill att varje människa inte längre ska söka makt eller ära, inte längre trösta och ursäkta sig själv, utan ha en djupnande övertygelse att skam och skuld är borta, och att Anden kan var det enda stöd hon behöver. (s.51)
Brosché, Fredrik, m fl., Tro åt svenska folket, Uppsala: Pro Caritate, 1988.
Edsinger, Olof ”Det kristna budskapet i en narcissistisk kultur”, i Ingång nr 3 2001.