Etiketter

, , ,

Predikan 2:a i påsktiden – Påskens vittnen – Hjorted

Johannes 21:1-14

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön.

Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. 

När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!”

När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd.

 Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.

Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

 

Lärjungarna har redan sett den uppståndne Jesus, två gånger enligt Johannes. Så idag är dom inte förvånade. Dom vet redan att uppståndelsen är ett faktum. Egentligen vet dom att Jesus ska komma. Dom lämnade Jerusalem, med påskens hemskheter av svek och korsfästelse, och reser hem till Galileen för att dom vet att åker dom dit ska de få träffa honom igen.

Hungriga och rastlösa i sin väntan beger dom sig ut för att fiska – som dom gjorde förr, innan Jesus kallade dom att vandra runt i landet. Dom vet att när som helst kommer han. Det är lika bra att dom skaffar sig lite käk medans dom väntar.

Vi är kanske idag inte riktigt lika säkra på uppståndelsens faktum. Vi tror på den. Men vet vi?

Eller låter vi vetenskapen och logiken komma emellan och säga: ”Det är omöjligt.” eller ”Det är symboliskt.” eller ”Det sker på ett andligt plan.”

Jag vet att Jesus dog och att Jesus lever. Jag vet att Jesus uppstod kroppsligen. Jag vet att döden inte är slutet. Varför jag vet det är jag osäker på. Det är en av få saker jag bara vet.

Men ändå kommer frågan: Hur skulle jag reagera?

Lärjungarna möter Jesus med förvåning, spänd förväntan och stor glädje, som när man blir överraskad av ngn man älskar – ngn som man vet ska komma men kanske tror ska dyka upp lite senare, eller på ngt annat sätt. Förväntat, men ändå oväntat. Fast ack så välkommet!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så Petrus kastar sig ut ur båten. Simmar in till land, springer de sista meterna fram till Jesus. De talas vid, och ett antal dagar senare försvinner Jesus upp bland molnen, och lärjungarna blir lovade att Jesus ska återkomma på samma sätt – fullt synlig, bland molnen, ner på jorden.

En vacker dag.

Vad kommer du göra?

Jag tror att vi ofta avvisar frågan med att mumla ngt om att Jesus ju inte kommit tillbaka på 2000 år, så vad är det som säger att han skulle göra det under min livstid?

 

När man läser i Bibeln slås man av hur de första generationernas kristna, de som levde de första närmare hundra åren efter Kristus och skrev Nya testamentet, var övertygade om att Jesus skulle komma igen. Paulus fick till och med tillrättavisa människor som gett upp allt för mycket av jordelivet i sin övertygelse om att ”Nu är det minsann inte många dagar kvar!”

Inte så att Paulus och Petrus och de andra apostlarna inte trodde på Jesu snara återkomst. Utan de menade ngt i stil med Luther som lär ha sagt: ”Om jag så vet att jorden går under imorgon, ska jag ändå plantera mitt äppelträd.”

Lärjungarna hade sett Jesus, de visste att han skulle visa sig för dom igen i Galileen. Dom visste att dom hade i uppdrag att sprida ordet om Jesus, det glada budskapet, vidare till världens alla folk. Det var bara en fråga om tid. En kort tid. Och de skötte sina sysslor under sin väntan. De höll sig, som Petrus senare uppmanade sin församling, nyktra och vakna. Men inte sysslolösa.

Men vi vet inte. Det har gått 2000 år. Han har fortfarande inte kommit. Troget gör vi kyrkans arbete. Vi får leva våra liv. Plantera äppelträd. Planera nästa sommars konfaläger. Svara på jobbintervjufrågan ”Vart ser du dig själv om tio år?” Bilda familj. Köpa hus på lån med lång amorteringstid. Vi ska leva som om vi har en framtid.

Men vi blir också ombedda att vara nyktra och vaka. För Jesus kommer som en tjuv om natten. När vi minst anar det.

Jag undrar ofta. Kommer vi välkomna honom? Kommer vi lämna allt vi har för handen och springa honom till mötes?

Eller kommer vi säga: ”Jag ska bara dricka upp mitt kaffe först.” eller ”Jag ska bara gifta mig med mitt livs kärlek först.” eller ”Jag ska bara…” Ja, vad kommer vi säga?

 

 

Psalmförslag

17 Ge Jesus äran

156 De trodde att Jesus var borta

743 Var glad för Kristus lever

Annonser