En predikan i Dalhem 9e trefaldighet 2021
Texterna: https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoaret/bibeltexter?id=61
Det grekiska ordet som är översatt med förvaltare är oikonomos. Det har med hus – oikos – att göra. I såväl antika texter i allmänhet som i Nya testamentet kan huset innebära allt från ett fysiskt hus, en familj och ett samhälle till det kosmiska huset. I ett fall är Bibeln klar: ingen människa är husägare – oikodespotes. Det är bara Gud. Gud äger och människan förvaltar.
Inte glass utan glaciär
Fredagens sommarpratare, glaciologen Gunhild ”Ninis” Rosqvist, avrundade sitt program med att fråga: Vart är ni, ni människor som ska leda oss till förändring? Vem ska rädda jordens människor från undergång?
Vår nutid föreslås kallas Antropocen – människans tidsålder, som började efter cirka 1800, när människan började bryta kol och fortsatte använda fossila bränslen. Det är en tid då människan har utgjort en betydande faktor i förändringen av jordens geologi, klimat och ekosystem. Aldrig har vårt släkte påverkat jorden så mycket som nu.
Eller jo, på ett sätt. Utöver fossila bränslen och allt det fört med sig finns det en som påverkat och förändrat vår värld mer än någon annan. Jesus Kristus. Att Gud blev människa och bodde bland oss är den enskilt mest omvälvande händelsen i världshistorien.
Jesus är i Nya testamentet både husets ägare och dess förvaltare. Både oikodespotes och oikonomos. Kan han rädda världen? Ja det har han redan gjort, och han lovar en ny himmel och en ny jord rent fysiskt.
Men Jesus berättar oxå om talenter. Han visar oss vad gott förvaltarskap är i ord, bild, handling. Dagens liknelse har gett oss ordet talang, som ju på svenska betyder någon enastående begåvning eller färdighet. Nåt som kan visas upp i (och helst vinna) Talang i tv4. På engelska och franska (har jag hört, jag kan inte franska) finns den enkla betydelsen kvar att ha förmåga och förutsättning, helt rätt och slätt.
Vi människor är alla födda med och får under vårt liv massor med förmågor som vi behöver göra något av.
Förvalta, eller gömma undan. Vi är fria att göra vad vi vill med dem. Säga ja eller nej.
Vi behöver förvalta våra pengar, rättvisa, tid, intellektuell förmåga, kropp, jämlikhet, barnen… jorden.
I antropocen varken investerar eller gömmer vi som släkte våra talenter. Vi använder upp dom. En möjlighet som Jesus visst inte tänkte på i sin liknelse. I torsdags, 29:e juli, var det den såkallade ”Earth Overshoot Day”. Den dag då årets möjliga skörd av resurser på jorden är tagen och vi börjar låna resurser av framtiden. Från och med i torsdags lever vi på kredit så att säga. Jag minns för ca 20 år sedan när denna dag var i slutet av augusti. Så var det oxå förra året, då första halvåret av pandemin gav jorden ett andningshål. Men i år är vi alltså tillbaka. Det säger ju sig självt att en ekonomi som lever på resurser som borde växa till sig till framtiden är det illa med. Men Sveriges ekonomi är det ännu värre med. Vår kvot går ut redan i april.
Som den yngre sonen i Jesus kanske mest kända liknelse ”De förlorade sönerna” spenderar vi allt vi ärvt och kommer snart stå här urfattiga. Han insåg sitt misstag och vände om. Bibeln och Jesus använder ordet metanoia. Det är grekiska och betyder att du stod åt det hållet, men så får du veta och se och då vänder du dig helt åt andra hållet och börjar gå. Omvändelse.
Med omvändelsen kommer syndanöden. Om vi ska göra något annat än det vi alltid gjort förutsätter det att vi vågar se. Se vad vi gjort fel. Står ut med vår egen synd. Det är nog det svåraste för en människa. Det är nog den största anledningen att vi inte kan förändra vårt sätt att leva: för vi vågar inte se allt vi gjort och ta ansvar för det. Då är det bättre att inte låtsas om det. Att göra som vi och våra föräldrar och far och morföräldrar och dom innan dom och innan dom gjorde. Som vi alltid gjort. För att göra något annat vore att säga att alla dom, att alla vi, och kanske värsta av allt, jag själv, har syndat. Att verkligen inse att vi har inte älskat Gud över allting, inte vår nästa som vår själva.
Att förvalta naturen:
I dagens GT-text säger Gud till oss människor.” härska över havets fiskar och himmelens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden………….jag ger er fröbärande örter och alla träd med frukter att äta………..”
Allt liv är heligt. Och vårt förvaltarskap ,vårt ansvar för skapelsen, innebär att respektera, vörda och vårda allt liv. Vi skall använda våra talenter klokt och ansvarigt i detta sammanhang. Det innebär att industriell uppfödning av djur, där de fråntas möjligheten att lev enligt sina talenter, sådan uppfödning skall motarbetas och fördömas. Djurtransporter skall ske med värdighet och djuren skall inte proppas fulla av antibiotika eller andra mediciner, för högre lönsamhet. Här har vi en skyldighet att inte gräva ner våra åsikter och handlingar – som den rädda tjänaren i liknelsen grävde ner sin anförtrodda talent. Här har vi möjligheter som konsumenter att vara noga med vilka livsmedel vi köper.
Vi har också ett ansvar som Goda förvaltare att dra ner på förbrukningen av olja och andra fossila bränslen så att jordens miljö ger bra förutsättningar för allt liv. Livet i människor, djur och växter. Här gäller det att inte som den förlorade sonen spendera allt vi fått av vår goda Fader i himmelen. Vi har ansvar för miljön, för skapelsen som vi själva är en tydlig del av, genom att vi lever, rör oss och är till. Vi kan –filosofiskt- formulera att Gud är existensen och att allt som existerar är ”Guds kopp”. Att vara goda förvaltare är i detta perspektiv att vi är rädda om Guds kropp, som vi är delar av. Det är dessutom en fråga om överlevnad också för oss själva och för våra barn och barnbarn.
Att förvalta Guds nåd – vårt särskilda ansvar som kristna:
Episteltexten i dag talar om att vi skall vara förvaltare av ”Guds nåd, i dess många former.” Mera övergripande beskrivs också hur detta skall gå till. ”Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna”( 1 Petrusbrevet 4: 7-11). Det sägs också: ”Var gästfria mot varandra utan att knota.”
Att vara förvaltare av Guds nåd kan förstås på två andra sätt. Det första är att rätt förvalta nådegåvorna. Kyrkan finns där ordet rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Att predika (om så behövs också med ord!), att döpa, att undervisa i och om kristen tro, att fira nattvard och att ta emot bikt (eller enskild själavård)- allt detta är att förvalta Guds nåd. Och det är viktigt.
Det andra sättet att förstå förvaltandet av Guds nåd utgår från ett helt annat bibelord. Nämligen 1 kor 4:1-2 ”Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter”
Vilken är Guds hemlighet, som vi skall förvalta? Jag tror att det är omvändhetens princip. Att det som ser stort och märkvärdigt ut – kanske inte egentligen är så mycket värt. Och att det som ser litet och oansenligt ut, kan vara stort och rymma oanade möjligheter. Att ett barn ibland kan förstå klarare och mera än en vuxen. Att den som inte har något att förlora-den som är fattig (också i anden)- har lättare för att vara helt ärlig. ”Att det är saligare, bättre för en själv, att giva än att taga.” Det tydligaste exempel på denna Guds hemlighet, som vi skall förvalta. Omvändhetens princip. Det tydligaste exemplet är Jesus som korsfäst. Alla som såg honom där trodde att han hade förlorat. Men han vann. Gud är expert på att vinna.
Vem ska rädda världen?
Kristen tro förändrade världen bara genom att dom berättade för andra vad dom sett och hört och upplevt. Det började i det lilla, och det började i ärlighet. Apostlarna, kanske särskilt Paulus som ju oxå fick mest gehör, hymlade inte med att de levt fel, de vågade se och de vågade erkänna och så kunde dom bli fria till ett helt nytt liv. Och i förlängningen befria oss till ett helt nytt liv. Så berätta för andra när du gör bra saker för skapelsen, eller avstår för skapelsen. Det kommer att spridas som ringar på vattnet.
Det finns hos en god förvaltare av skapelsen en sak som Jesus tydligt understryker: för den goda förvaltaren är framtiden meningsfull. Hans grundhållning vilar i det faktum att han vet att hans Herre kommer tillbaka. Med andra ord: framtiden är meningsfull. Den sårade och hotade biosfären på den tredje planeten från solen kommer inte att kollapsa i ett sista sammanbrott, och sedan är allt organiskt liv slut. Vi är i stället – mitt igenom folkhavens stormar, mitt igenom alla miljöutmaningar – på väg mot den återkommande Kristus. Vi är på väg mot alltings början. Med den insikten finns det ingen handling eller uppoffring som är för liten och meningslös för att räknas. Många kan göra stora handlingar om man vet att det lönar sig. Den som väntar Jesus åter kommer att göra de människovänliga handlingar som Jesus önskar se – även när och om det till synes inte lönar sig.
Så låt oss använda våra talenter till fred och försoning. Då duger det inte att gräva ner dem. Låt oss avvända våra talenter till att göra en insats för vår gemensamma miljö. Låt oss använda använda våra talenter till att släppa fram Guds nåd- så att människor blir upprättade, befriade och glada. Och så att vi sprider framtidstro. Vi skall vara generösa med det heliga Ordet och med dopet, undervisningen och nattvarden. Och vi skall vara snälla mot våra egna kroppar – de är ju andens tempel.
Vi kan förändra vårt människosläkte. Jag hoppas att vi kan låta kyrkan stå i framkant här och inte motvilligt halka efter och dra bakåt.
Däremot kan vi inte rädda världen. Det kan bara Gud.
Vissa delar av predikan inspirerat och lånat av Bo Brander och Johan Blix – Tack!