Etiketter
gud, helig ande, jesus, kristendom, kristna, Kristus, kyrkan, lifestyle, pingst, religion
Vi fick i uppdrag att predikan i en ovan form. Jag fick Matteus 25:1-13 och valde att skriva två brev. Jag kan förbereda er på att detta är en predikan hållen för människor som är vana att gå i kyrkan.
Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ’Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ’Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ’Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå istället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ’Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ’Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.
De tio jungfrurna, målning av Tove Jansson
Jag ska läsa ett par brev om himmelriket från vad vi kan kalla de ”Post-moderna apokryferna”. 😉
Den femte jungfruns första epistel
Många har redan sökt ge en samlad skildring av de händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats av dem som från första stund var ögonvittnen men eftersom jag var med ända från början har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för er, högt ärade Theologius, för att ni skall förstå att de upplysningar ni har fått inte är tillförlitliga.
Sen den tiden då Hedorius var kung i Judomeen har det i byn Hertz funnits en familj som kallades Zakrissons. Dom är högt respekterade i bygden, männen har varit borgmästare i flera generationer.
I den sjätte månaden blev det känt att äldsta sonen, Emanuel, skulle gifta sig med sin flickvän. Hon var oss en kär vän och syster. Vi var ett härligt gäng ungdomar som hängde ihop jämt och familjerna känner varandra. Vår by är som små byar är som bäst. Det var ofta fest i byn som vi arrangerade tillsammans, födelsedagar och bröllop var stora tillställningar som alla var med i.
Så några dagar efteråt gav vi oss ut, tio flickor från byn, till floden för att bada och planera. Som jungfrur var det vår roll att möta brudgummen när han på natten kom till brudens hus för bröllopsceremonin. Vi skulle stå i rad och sjunga och lysa hans väg genom byn som annars är ganska mörk.
Dagen kom när det var dags för bröllopet, det var mycket att stå i för familjens närmaste. Alla hade sina sysslor och uppdrag, vårt va att klä bruden men sen behövdes vi inte förrän på kvällen. Det var en fin dag, vi pratade och tittade på allt som hände, sov lite, det var festligt och dans o musik och mycket mat till alla. Maten var verkligen jättegod!
Så blev det kväll och vi satt på torget o väntade. Det var då det började gå utför. Vi var några som inte fått med oss tillräckligt med olja, och tiden gick. Nu har ni säkert, högt ärade Theologius, fått höra att vi var fem som var lata och oförståndiga. Men det är inte sant!
Vi hade ju olja med oss. Men den tog ju slut för att brudgummen dröjde. Det var säkerligen hans vänner som höll honom kvar, eller kanske hans mor. Men vi väntade och väntade.
Det var sannerligen inte vårt fel att oljan tog slut!
Och sen till råga på allt, när Emmanuel väl dök upp med alla sina vänner runtomkring sig, och våra lyktor slocknat, ville inte dom andra tjejerna dela med sig. Dom hade ju massor med olja, men dom påstod att det inte räckte till oss också. Att det inte gick att dela olja. Pyttsan!
Vad tycker ni vi kunde gjort, högt ärade Theologius?
Vi sprang förstås iväg och skaffade olja att fylla på med. Vi kunde ju inte dra skam över våra familjer. Men när vi kom tillbaka till torget hade följet redan dragit vidare. Ingen människa fanns att se, det var bara vi fem kvar. Vi tände våra lyktor och sökte oss fram till brudens port. Men vi blev inte insläppta!
Vi bankade och skrek och svor för vi ville ju va med på festen. Tillslut kom Emanuel till dörren och förklarade att han var väldigt besviken o påstod att han inte kände oss. Han sa att vi inte var hans vänner. Bruden var så besviken så att hon inte ville prata med oss.
Vi blev ännu argare och gick. Vi sa att om dom tog så illa upp för det kunde dom lika gärna ha sin eländiga fest för sig själva. Det var ju dom andra tjejerna som vägrade dela med sig av oljan, det var inte vårt fel!
Ja, det var bara det jag ville säga, så ni förstår att vi är felaktigt dömda. Vi har blivit väldigt orättvist behandlade. Så tro inte på några andra berättelser som framställer mig i dålig dager!
Den femte jungfruns andra epistel
I mitt första brev, ärade Theologius, skrev jag om allt som hände den kvällen när Emanuel Zackrisson gifte sig. Jag berättade hur det hade varit en bra dag fram tills kvällen när vi satt med lamporna tända och väntade på att brudgummens följe skulle komma så vi kunde lysa upp deras väg till brudens hus. Och hur vi till sist inte blev insläppta för att vi inte hade sett till att vi hade olja nog.
Jag skäms när jag tänker på det. Jag var så arg då när jag skrev mitt förra brev.
Jag förstod ganska snart därefter mitt misstag. Men jag har inte vågat göra något åt det. Har inte pratat med varken Emmanuel eller hans fru, eller någon i familjen Zackrisson för den delen, sen den ödesdigra natten. Vet inte hur jag ska uttrycka det för dom.
Vill bara att allt ska va som det var. Jag vill ha dom nu så som jag hade dom förut!
Jag vet nu att jag gjorde fel, jag skulle inte struntat i att skaffa ordentligt med olja. Jag skulle bemödat mig mer. Vi kunde ju inte bara komma där och inkräkta när vi så totalt struntat i att göra vår del för festen.
Om vi bara hade bett om förlåtelse redan där och då. Jag ångrar ju verkligen att vi betedde oss så tokigt. Varför ångrade vi oss inte? Varför bad vi inte av förlåtelse på en gång där och då?
Vi svek dom som betydde så mycket för oss!
Varför var vi inte mer angelägna?!
Vi var mottagningskommittén men struntade i att förbereda oss, vi kom sent till festen, vi gjorde brudgummen besviken… Kort sagt, vi brydde oss inte tillräckligt.
Vi förtjänade att inte få vara med. Det var egentligen bra att vi inte fick komma in för annars hade vi inte insett hur vi börjat ta våra vänner för givet och hur nonchalanta vi varit.
Emanuel har vuxit ännu mer i respekt hos mig, för han brydde sig tillräckligt för att sätta ned foten och visade att han såg oss som ansvariga människor som han förväntade sig mer av. Vi har vuxit nu pga det. Jag har fått möjlighet att må dåligt, att tänka efter vad jag prioriterar i livet. Jag förstår nu att man måste lägga manken till i relationer, att man inte kan bete sig hursomhelst och strunta i sin vän.
På sätt och vis är jag alltså tacksam.
Skulle vilja säga det till Emmanuel men vet inte riktigt hur. Vad tror du, högt ärade Theologius? Kanske jag ska skriva ett brev?
Eller ska jag söka upp honom, för jag vill verkligen gottgöra min nonchalans. Jag saknar dom och vill vara med dom igen, jag vill komma in i gemenskapen igen. Kan vi bli förlåtna?
Jag hoppas på att få en ny chans att få träffa dom. Jag vill inget hellre. Livet är inte detsamma utan dom.
Ja, jag ska skriva ett brev där jag beskriver min vånda, hur jag känt mig så ensam, hur jag ångrat, hur jag inte kunnat sova på nätterna.
Emanuel är den bästa människa ni kan tänka er. Han är nådefull, barmhärtig, alltigenom god. Han är storsint och handlar alltid rättrådigt och rättvist. Han kommer förlåta oss och ta emot oss i sitt hem och sin familj om vi visar att vi förstår att vi gjorde fel och ber om förlåtelse.
Jag lever i hoppet och litar på hans godhet, jag vet inte om han kommer ta emot mig, men jag ska söka upp honom och be honom förlåta mig. Och lita på att han är trofast och rättfärdig, även när jag inte varit det.
Får
