Djur: Vem bryr sig? – rapporter från ”Creature Conference”

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Så var det dags för mina rapporter från min resa till SARX Creature Conference ”Is Christianity Good News for Animals?”  i Oasis conference hall i London i mars 2017. Först ut är Prof. David Clough, och vad som följer är ett (något fritt återgivet) referat av hans kvartslånga anförande. I slutet av inlägget kan du ltitta och yssna och själv på engelska.

Vem bryr sig om djuren?

Prof. David Clough är en ganska liten medelålders man som är en ganska yvig person som pratade snabbt och energiskt och log mkt sött. Han lägger huvudet på sned och svarar på sin egen fråga: ”Alla, och inga”.

IMG_20170318_222255_203

Alla bryr sig om husdjur. Inga bryr sig om slaktdjur. Eller i alla fall inte i på långa vägar lika mycket. (Om ngn skulle behandla hundar och katter som man gör med kor och grisar skulle det bli ramaskri.)

Bryr sig kristna om djur? Jo, men inte i större utsträckning än andra människor. Man intresserar sig för djur lite så som man gör för Game of Thrones eller fotboll, utan koppling till sin kristna tro. Man kanske till och med är lite skamsen över sin kärlek för katter eller anakondor, för man har inte sin kyrkas eller sin tros tillåtelse eller uppmuntran.

Vad händer när en människa med ett hjärta för djuren möter kyrkan? Antingen förkastar hon den kyrka där hon möter förakt och oförståelse för sin kärlek. Eller så vaggas hon sakta in i att djuren inte är så viktiga. Att människan är störts bäst och vackrast i Guds skapelse.

Det finns helt enkelt en mur mellan att bekänna Kristus och älska djuren. Det hör inte till samma värld i dagens mainstream kristendom. Faktum är att de flesta djurrättsorganisationer, som PETA och Djurens rätt och Djurättsalliansen, är sekulära – religiöst obundna – inspirerade av ateister som Peter Singer och Tom Reagan.

MEN!

It is aboundantly clear that historically, christians have seen concern for animals as a vital part of their faith.

Denna mur mellan kristen bekännelse och omsorg om djuren ha alltså inte alltid funnits där.

Prof. Clough ger fyra punkter där kristendom möter djuren: Bibeln, teologi, andlighet, historia. Som den uppskattade vana professor han är går han snabbt igenom punkterna, koncist:

Läs mer

Kärlekens väg

Etiketter

,

”Om en man gav allt för kärleken? Vem skulle ringakta honom?” (Höga visan 8:7)

Vad har du för rätt?

Det var en gång en grupp människor som dog. En brokig skara. Fattiga, rika, ljushyade, mörkhyade, Svenskar, Amerikaner, unga och gamla. Det dom hade gemensamt var att ingen av dom var nöjda med sina liv. Dom hade lidit, erfarit fattigdomsproblem och rikedomsproblem, lidit av utanförskap och rasism, haft sjukdomar i familjen och känt mindrevärdeskomplex. De hade blivit utsatta för en det ena en det andra. De kände skam och skuld och ångrade saker dom gjort. Helt vanliga människor helt enkelt.

Dessa dog och inför Gud fick dom se sina liv och Gud visade dom vad dom gjort fel och rätt och undrade vad de tyckte om saken.

Men flera av dom blev arga.

”Ja, jag stal det där brödet men jag var ju fattig! Vad vet du om hur det är att vara hungrig?!” sa en.

”Men alltså! Det där karriärlyftet var ju så frestande! Jag skulle få massor med makt! Vad vet du om att få ett erbjudande du inte kan stå emot?!” sa en annan.

”Klart man måste ta lite risker,” sa en annan. ”Man måste satsa lite för att vinna. Det var ju tråkigt att dom där andra kom i kläm. Men vad vet du om att hoppa och lita på att allt ska lösa sig?!”

”Ok jag erkänner, jag var elak. Men det var för att de mobbade mig i skolan. Vad vet du om att bli hånad?!”

”Ja jag slog mina barn. Det gjorde jag bara för att min lärare slog mig! Vad vet du om hur det är att vara illa behandlad av auktoriteter?”

”Klart jag dödade den där skitstöveln som berättade mina hemligheter. Vad vet du om att bli uthängd naken?!”

Dom tyckte inte att Gud hade rätt att påpeka vad dom gjort för fel. För allt har en anledning och Gud vet ju inte hur det är att vara människa. Gud vet inte hur det är att lida

Först blev Gud tyst.

Läs mer

Livet är som en spegelsal

Etiketter

, , , , , , , , ,

Sunniva Rettinger – Predikan – 2017 – Septuagesima – Nåd och tjänst – 170212 – Lofta Kyrka – Förvrängd Självbild

Läs: Salomos Vishet 11:22-26,  Filliperbrevet 3:7-14, Matteusevangeliet 19:27-30, Psaltaren 25:4-11

Livet är som en spegelsal, ni vet såna där som finns på tivoli. Där finns speglar som gör en tjock, speglar som gör en långsmal, speglar som ger dig stora händer eller ett stort huvud, speglar som förlänger skägg och förstorar tår, som gör din näsa till en potatis och dina öron till trollöron.

I Livet är dessa speglar människorna vi möter. Det sägs att det tar extremt kort tid för oss att bilda den uppfattningen om en annan människa som kommer styra hur vi umgås med den sen. Det handlar om sekunddelar. På ngr sekunder har den spegel bildats som den människan kommer hålla upp mot dig. Den bilden kan förstås förändras, men du har redan sett dennes spegelbild av dig, och det vi en gång sett försvinner aldrig – även om vi inte minns det.

girl-1919351_640

Sanning och spegelbild. Bild från pixabay.com

Den bild vi ser är ibland bra för oss, det finns goda människor som bara vill väl och som kan visa dig en spegelbild som är sann. En riktig spegel utan förvrängningar. Andra visar en bild av oss som är bättre, vackrare, mer perfekt än vi egentligen är. Men många gånger är sådan uppskattning temporär – jag gillar dig nu men snart går förälskelsen över och då slänger jag dig på soptippen, eller jag tycker om dig om du gör si och så. Vissa bilder är dimmiga – vi vet inte riktigt om dessa människor bryr sig om oss för de speglar oss inte. Ibland möter vi människor som har för mycket med sig själva för att ens se oss.

Det är ingen fel att det är såhär, varje människa ser andra människor utifrån vad hon varit med om i sitt liv. Den spegel som hon vänder till andra är henne själv. Den bild du ser i den spegel som den andre håller upp är byggd av den andres liv och erfarenheter och de spegelbilder som andra visat henne.

För många av oss har andra människors spegelbilder av oss fått att se på oss själva som mindre värda än andra, och vi får den bilden bekräftad av alla speglar som nya och gamla människorna håller upp mot oss. Så går vi genom livet och känner oss mindre, och tror att vi är sämre, fulare, dummare, mindre vackra, jobbiga, för tjocka, för smala, för att duga.

En sådan självbild förlamar och dödar. För vissa leder den till döden rent bokstavligt, andra dör bara lite lite varje dag av sin oförmåga att följa sina drömmar, handla i hoppfullhet, tro på människor. Vi är ju för fula, för dumma för… jag vad som helst, så vi borde inte ens existera.

PAUS

Nåd och tjänst

Det är denna veckas tema i kyrkans kalender.

Och det kommer fram vackert i hur dagens texter kompletterar varandra. En mening från psaltartexten som jag inledde med summerar det:

Allt vad Herren gör är nåd och trofasthet mot dem som håller hans förbund och hans bud.

Och den gammaltestamentliga läsningen från Salomos vishet berättar för oss att:

Vi är inte stora

Snarare som daggdroppar från där Gud är

Men samtidigt så viktiga

För han har skapat oss

Och han skulle inte skapa och underhålla

Ngt han tycker illa om

Du skulle aldrig gett gestalt åt något du hatade.

I de orden finns stor tröst och upprättelse. För de säger emot alla de där spegelbilderna vi fått se. Du ska och borde existera, för Gud skulle inte skapat dig om du inte vore värd att existera!

Du är viktig och värdefull!

Detta är nåden. Vi måste inte prestera. Vi får den ändå!

Men vi får också en inbjudan till aktivitet. Ur acceptansen att vi är värdefulla, viktiga och hela, trots att vi inte känner oss som så, och trots att alla människors spegelbilder gett oss tron att vi inte är det, ur den acceptansen kommer ny energi och aktivitet.

Och vad är det vi får höra då?

Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.

Är det ett krav? Nä, det är som ett konstaterande. Du kan vinna hela världen – få se förvrängda bilder av dig själv i massa människor – men förlora din själ. Vad tjänar det till?

Snarare är det tillåtet, ja uppmuntrat, att lämna all de människor som ger dig falska speglingar av dig. Som bygger upp din självbild skevt genom sina förvrängda bilder. Kanske du inte kan lämna dom bokstavligt, de kan finnas i din närmaste familj, på ditt jobb, i skolan. Men du behöver inte se dig själv i deras spegelbilder.

De speglar de håller upp mot dig är deras egna liv och självbild. Du kan se det för vad det är och istället titta på Gud och den spegel han håller upp mot dig.

En Gud som aldrig skulle gett gestalt åt något han hatade.

En Gud som inte lägger vikten vid vad du gör eller hur du är utan ser dig och älskar dig!

Det enda du behöver göra är att se på Gud, ta emot hans kärleksförbund, och besvara hans kärlek genom att vara människa – släppa den förvrängda självbild som andra speglat dig till.

Det är inte lätt, det säger jag inte. Det är inte enkelt. Men som Paulus beskriver sin upplevelse:

Att vinna hela världen,

eller ens en egen liten hörna

Jämför jag med Jesus

Då blir det ren förlust

Då är världen som sopor

För med Jesus

Behöver du inte vinna

Du kan släppa

Prestationsångesten

Tro

Lita på

Ha tilltro

Då skapas en kontakt

Vi lär känna

I lugn delaktighet

Lidande

Död

Uppståndelse

Han griper tag

Jag sträcker mig

Längtar

Springer

Vinner

Men det enda jag gjorde vara att tro

Och besvara det Gud kallade sin skapelse till

Vi kan få del av den nåd Gud ger i Jesus Kristus. Delaktigheten ligger i att dö lite i taget, men på ett annat sätt en den död som en förvrängd självbild dödar oss med.

Den förvrängda självbilden dödar vår själ, våra drömmar, vår ande, själva livet.

Den död som Jesus bjuder oss in i är död från allt som dödar vår själ, våra drömmar, vår ande, ja det som dödar själva livet.

Det är ett lidande att släppa taget om den vi tror vi måste vara. Det lidandet delade Jesus.

Det är en död att lämna allt som drar ned oss. Den döden dog Jesus.

Men det är en fröjd att se livet komma tillbaka. Den uppståndelseresan gjorde Jesus.

Det är det han erbjuder oss.

Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.

Vi går in i en stunds tystnad. Tänk efter vilka spegelbilder människor sätter upp mot dig och vilka som du tror på. Jämför det med Guds bild av dig.

Den Gud som aldrig skulle gett gestalt åt något han hatade.

Det är inte bara barnen som överges

Etiketter

, , , , , , , , , ,

En längre version av den insändare/debattartikel jag förbereder för inskick till dags- och veckotidningar.

Mina äldre syskon frågade aldrig efter sin pappa. Några svaga minnen hade de, av en lång man som kom hem på kvällarna och renoverade huset på helgerna. Jag tror inte de minns att han var elak mot vår mor. När hon inte orkade längre och flyttade bestämde han sig för att minsann aldrig träffa barnen. Ett löfte som han höll. Ganska snart fick han en ny familj, fyra barn som till vuxen ålder inte fick veta att de hade tre äldre syskon.

Annat var det för mig. Min pappa är snäll. Men när jag var fyra gick pappas och mammas liv isär. Och när pappa insåg att han aldrig skulle få tillbaka henne började intresset falna för såväl mig som mina äldre faderlösa syskon som han lovat vara som en pappa för. Snart nog hade han tre nya barn med en kvinna som inte stod ut med oss. Vår kontakt har sedan dess varit sporadisk.

Varför berättar jag det här? Jo, när vi växte upp var fler än hälften av kompisarnas föräldrar skilda och så förblir det än idag bland vännerna födda på sextio, sjuttio, åttio, och nittiotalet. Nu sitter vi här, vuxna människor mellan 20 och 50, med all den osäkerhet, relationsproblematik, bekräftelsebehov och narcissism som frånvarande fäder ger i arv till sina barn och som utan svårighet kan skriva en lista med hundra punkter varför vi inte är värda att älskas.

Det har pratats massor om dessa övergivna barn, och idag är nog situationen annorlunda, det dräller fortfarande av bonusbarn och plastmammor och halvsyskon men kanske fäderna är lite mer närvarande i sina äldre barns liv och styvmödrarna mer mottagande.

Men när dimman, ilskan, sorgen och förnedringen av att vara ett barn som inte var värt en pappas uppmärksamhet med åren sjunker ned och lägger sig som en dimma kring ens fötter, kan man börja se en person som få pratar om.

För det är inte bara barnen som övergetts.

woman-1958723_1280

Kvar stod en moder. En ensam mamma som fick vara pappa också. Som slet ut sig för att hålla barnen ovanför fattigdomsgränsen, som offrade 20 år och mer av sitt liv i ensam oro över sina barn. Nya män kom och gick, hon förblev en ensam mamma som inte hade någon att dela ansvaret med.

Detta är en av vår tids mest orättvisa ekonomiska skevheter i världens jämställdaste länder.

Hade pappan varit i sina barns närhet hade han behövt ha en mecenat för att få den frihet han fick som frånvarande fader. Han hade också behövt anställa en barnflicka.

Istället fanns där en moder som var fullt kapabel att ta hela ansvaret för barnen, som var fullt kapabel att ta alla beslut, tjäna alla pengar, läsa alla sagor, gå på alla föräldramöten, nöta hejarklackbänkarna, köpa alla kläder, torka alla tårar, ta upp alla tonårsfrågor, lära pojkarna att raka sig och flickorna att uppskatta sina kroppar osv. osv. Kort och gott ge barnen en känsla av att de var betydelsefulla och älskade och värda att existera. Eller det trodde han i alla fall. Om han tänkte på att hon också var en människa med egna behov och begränsad ork och livsdrömmar vet jag inte.

För han fick frihet att avla fler barn, starta en helt ny familj, göra karriär, utveckla sig själv, följa sina drömmar, och kom undan med att betala några hundra till försäkringskassans bidragsförskott (motsv. nuvarande underhållsbidrag). Den kvinnan som tar hand om hans tidigare barnkull behövde han inte bry sig om. Hon bär ju inte hans namn längre eller värmer hans säng eller tvättar hans kläder. Men hon tar hand om hans barn.

Kvar stod en moder. Ensam. Ratad av den man som tillsammans med henne skapat detta barn som hon älskar mer än allt på jorden. Det spelar ingen roll om det var hon som begärde skilsmässa och flyttade. Det spelar ingen roll vems fel det var. De två hade sammanslutit sig och delat det mest fantastiska två människor kan dela: ett barns tillkommelse.

Det gör henne inget att hon fick ta hela ansvaret, det gör henne inget att hela hennes vuxna liv gått åt till att ensam ta hand om ett barn eller fyra. Det gör henne inget att hon fick vara både mamma och pappa. Det gör henne inget att hon blev sjukpensionär av utmattning tillslut. För hon fick leva med dessa skatter till ungar och det var inte hon som övergav dom.

Det gör henne däremot mycket att hon inte räckte till. För ingen kan vara både mor och far, allestädes närvarande är ju bara Gud. För att ta hand om ett barn behöver man vara två. Vi behöver en mamma och en pappa. De kompletterar varandra på barnens väg att förstå vad en människa är. Det går inte att komma ifrån.

Och nu står vi här. Barnen med de frånvarande fäderna. Många av dom är fortfarande i livet. Många av dom har kvar sin nya familj. Men de flesta av dom finns inte där för oss. Kanske de gjort några försök att kontakta oss och blivit stötta av att vi haft svårt att lita på dom efter alla år av svek. Men ingen har sett kvinnan. Hon som fanns där istället för dom. Inte ens vi barn vågar stå upp för henne för då kanske vi förlorar den där bräckliga kontakten vi fått när vi i vuxen ålder sökt upp våra fäder.

Modern. Hon har gjort många fel. Men hon är värd hela himlen för sitt osjälviskhet. Det minsta vi barn, och samhället och dessa fäder kan göra för henne är kompensera henne för alla de år hon lade ned på att ensam fostra nästa generations medborgare, ensam fostra de barn som han varit med att bringa till världen.

Som sagt. För att få den friheten den frånvarande fadern fick skulle han behövt en mecenat och en barnflicka.

Ett barn kostar i genomsnitt 1,5 miljoner under sin barndom (upp till 18 år, enligt Swedbank). Utöver barnbidrag, bostadsbidrag, bidragsförskott (nuvarande underhållsstöd) som den ensamma föräldern får, kostar då ett barn ca 3800 kronor i månaden eller 45 600 per år. Är fadern frånvarande under hela sitt barns liv har han alltså kommit undan med 410 400 kronor i underhåll för sitt barn (om han inte betalat till försäkringskassan, minska med motsvarande mängd).

Dessutom har modern tagit hela ansvaret och gjort hela jobbet. Hur ska vi värdera det? Inga pengar i världen kan gottgöra den sorg och smärta som det innebär att vara en sviken moder. Men ska hon för det få stå där utblottad och trött? Utan pensionspoäng men med en sliten kropp? Eller ska hon kanske få en barnflickas lön?

Vad är en moders möda värd?

Sunniva Rettinger, 80-talist, frilansskribent och föreläsare, teolog, och dotter till en övergiven moder

*papporna och syskonen har andra efternamn och jag är medveten om att det finns frånvarande mödrar och närvarande fäder

Är Bibeln vego?

Etiketter

, , , , , , , , , ,

En gammal klasskamrat från Johannelund bad mig summera vegetarisk mathållning utifrån Bibeln kortfattat. Om det blev så kortfattat vet jag inte men… Håll till godo!

”If we paused to reflect on the theological insight that there is a God-given purpose to the life of every  creature, a very great deal of what passes for acceptable Christian behavior would be the most flagrant  and disobedient disregard for the workings of God in our world.” (David Clough i ”What’s the point of animals?”)

Med inspiration från den Helige Stefanus martyrtal om det judiska folkets historia som ledande fram till ett kristet liv kan vi genom att läsa Gamla testamentet dra slutsatser som gäller även för oss idag och kan leda oss vidare på Vägen och bringa oss närmare Gud. (Det mesta av det från Gamla Testamentet som står nedan kan ni även lyssna på här, men det står mer här i texten så nöj dig inte med det!)

Gamla testamentetfigures-1826253_640

”Detta ska ni ha att äta” säger Gud i 1 Mosebok 1:29 om växterna till de första människorna när Han skapat världen. Senare, efter att ha förintat jordens invånare och börjat om tillåter Han människorna att ha även kännande individer som rör sig till föda (1 Mos 9:3). Men genom bland andra Jesaja (11:6-9) låter Han människan veta att så kommer inte världen alltid att vara. Det kommer en tid då ingen gör någon annan illa. Dessa ställen i Bibeln har jag analyserat i min uppsats för att få svar på frågan: Vilken slags kost förordnar Gud människan enligt 1 Mos och Jesaja, en innehållande kött eller en vegetarisk? Jag har undersökt texterna lite närmare och presenterat olika tolkningsmöjligheter i min kandidatuppsats. Här nedan ska jag summera detta genom att kort skriva vad jag kommit fram. Jag tror att dessa paragrafer nedan, samt lite tankar jag lägger till på slutet, summerar en biblisk hållning till vegetarisk kost.

I 1 Mos 1-3 kan vi läsa om en skapelse där ”Allt var mycket gott” och människan, som Guds avbild, var en förvaltare över djuren och vårdande kultivator av jorden. Hennes förvaltande/härskande över djuren var så som en kung eller en herde eller en förälder – hon var deras vän och välönskare. Hon, liksom alla andra kännande varelser, åt av de växter som uppfyllde jordens yta. I denna situation var allt gott men inte oförstörbart. Människan valde att riskera denna goda världs fortsatta existens genom att vända sig bort från Gud. Då uppkom en fiendskap mellan människorna och mellan människan och djuren och mellan djuren. På grund av att människan, som huvud över skapelsen, degraderade sig, blev jorden förbannad att bära tistel och törne för hennes skull och den goda relation som människan tidigare haft till djuren försämrades när hon började använda dem som tackoffer och syndoffer. Men trots allt detta skulle människan, enligt Guds föreskrift, fortsätta att hålla en vegetarisk kost.

Relationen mellan människor och mellan människor och djur blev bara värre och värre och till slut tog Guds tålamod slut. Efter syndafloden, som vi läser om i 1 Mos 6-9 (i min uppsats med fokus på 9:1-4, 7), då allt på jordens yta förintats och när Gud skulle etablera ett nytt förbund med jordens invånare, valde Han att göra det med människan och alla andra kännande individer. Men samtidigt lämnar Han över djuren till människan på ett annat sätt än det var i den första skapelsen. De får nu en tillfällig eftergift att äta djuren och som ett resultat känner djuren skräck och fruktan. Den harmoni som den första skapelsen levde i är nu nästan helt omintetgjord. På grund av detta, och för att inte behöva förgöra skapelsen igen och igen, sänker Gud sin standard och låter människan äta kött. Men för att minska människans våld förbjuder Gud blodsförtäring och människomord. Föreskriften från 1 Mos 1 om människans föda är till synes upphävd.

Men i en framtid, profeterar Jesaja (främst i 11:6-9), kommer jorden fyllas av kunskap om Gud och ingen, vare sig människa eller djur, kommer orsaka sig själv eller någon annan skada på något sätt. Nu äter ingen kännande individ längre en annan utan alla lever så som skapelseordningen sattes upp från början: människan är som en kung, förälder och/eller herde över djuren och vårdande kultivator över jorden. Såväl människor som djur äter av markens och trädens grödor, precis som Gud ville ha det från början.

Förespråkar Bibeln vegetarisk kost?bible-879087_640

Så till att besvara huvudfrågan: Vilken slags kost förordnar Gud människan (enligt 1 Mos och Jesaja) en innehållande kött eller en vegetarisk? Många har tolkat det som att Bibeln förespråkar köttätande . Enligt vissa kan människan göra det med helt fritt samvete. De flesta påpekar dock att det måste göras med extra stor tacksägelse till Gud och med full medvetenhet om vad det är man gör – att man berövar en kännande individ dennes liv för att nära sitt eget. Ett led i denna medvetenhet kan sägas vara att undvika att äta blod.

Förespråkar Bibeln vegetarisk kost? Ja, för andra påpekar att enligt Guds första vilja och avsikt med skapelsen – skapelseordningen om man så vill – skulle alla som är näfäsh chaj, hebreiska för kännande individer, alltså så väl människor som djur, äta av växterna. De ser också ett löfte om ett återupprättande av denna icke-våldsliga värld i Profeternas och Jesus tal om Dagen, Guds Rike och Himmelen. Därför är det berättigat och kanske till och med att föredra att de kristna som säger sig vilja följa Guds vilja så som den uppenbaras i Bibeln inte äter kött. Inte som efterföljande av en lag utan som C.S Lewis skriver om helgat leverne

”…not hoping to get to heaven as a reward for your actions, but inevitably wanting to act in a certain way because a faint gleam of heaven is already inside you.”

Jag långt ifrån fullständigt utforskat de många ställen i Bibeln där människans relation till djuren och naturen beskrivs. Jag har inte heller gått närmare in på de judiska matlagarna och offerkulten och vad de säger om denna relation. En annan fråga som kräver djupare analys är apostlarnas uppehållande av förbudet mot att äta blod. Varför gjorde de det och hur och varför har den ordningen, som sades vara oåterkallelig, försvunnit från stora delar av kristenheten? Paulus skrev att de som väljer att äta grönsaker för att de tror att det finns avgudar är svaga i tron och att det är falska profeter som undervisar om vegetarisk kost, jag har besvarat det lite i detta inlägg: Veganer är inte demoner. 

Men Jesus åt ju fisk!church-1881231_640

Men den största frågan som ännu återstår obesvarad, och som hör till det nytestamentliga perspektivet, är: Om Jesus åt fisk efter sin uppståndelse, är inte köttätande en del av Guds rike? (Lukas 24:41-43). Jag har hört många vända sig emot det de uppfattar som s.k. lagiskhet i en köttfri kost och hävda att eftersom Jesus åt fisk är det helt ok att döda djur för att äta. Att undersöka saken närmare lämnar jag till ett annat sammanhang men en tanke som det kan vara värt att nämna redan nu är att om man, av rädsla för lagiskhet, menar att kristna bör äta fisk eftersom Jesus gjorde det, kan man bli extra lagisk eftersom man börjar följa saker som Jesus inte sa att man skulle följa. Varför då inte leva ogifta, bara ha sandaler på fötterna och bära kläder utan sömmar?

Har det här någon bäring på om kristna som vill följa Bibelns Jesus kan eller bör eller inte bör  äta fisk?  I alla episoder med fiskar i evangelierna, låter författarna fiskar tjäna Jesus som  martyrer, vittnen, till Guds rike. De får bevisa Jesu kraft, Hans allvetande, Hans uppståndelse,  Hans kallelse. Det kan tyckas att Jesus behandlar fiskarna som ägodelar – som Han kan fånga,  döda, plåga, använda, som Han vill – och då skulle man kunna dra slutsatsen att människor  kan eller till och med bör göra detsamma. Men man kan dra sig till minnes att Gud i Gamla  testamentet gör detsamma med människor. I den kristna tron är det centralt att Gud är  allsmäktig och också har rätt att göra precis som Han vill. Han äger hela världen, Han håller  liv och död i sin hand, det gör inte människorna. Jag tror att man utan att göra våld på texten  kan säga att Bibeln uppmuntrar människan att respektera att Gud har rättigheter att behålla sin  egendom, djuren och naturen, intakt, och inte ha begärelse till en annans egendom (2 Mos  20:17), för att inte tala om att förstöra, skövla och utdöda arterna som Gud satt här på jorden.

Har det här någon bäring på om kristna som vill följa Bibelns Jesus kan eller bör eller inte bör  äta fisk?  Eftersom Jesus beskrivs ha både bidragit till fångst av och ätit fisk kan frågan tyckas svårlöst  om det utifrån andra beskrivningar och teologiska funderingar kring Guds rike förefaller vara  en omöjlig kombination mellan dödande och evigt, smärtfritt liv i en ny skapelse. Men vi kan ha kommit närmare en lösning. Detta eftersom det förefaller vara att de fall  där evangelierna beskriver att Jesus använt fiskar har de haft specifika roller att spela i  dramat, så att säga. Fiskar har tjänat Jesus, liksom hela skapelsen tjänar Gud, som vittnen om  Hans rike. Poängen författarna vill ha fram verkar vara att en allsmäktig och allt-ägande Gud  använder sig av sina ägodelar för sina syften.  Så jag tycker att vi kan konstatera att  även om Jesus både bidrog till fångst av och åt fisk är inte köttätande eller fiskätande  nödvändigtvis en del av Guds rike. I Guds rike är fiskar, djur, natur och människor alla i sina  perfekta levnadsförhållanden och eftersom all kännande individer verkar ha en inneboende,  skapelsegiven, rädsla för döden, måste man konstatera att ingen där ska dö.

Lev i hoppet redan nusky-1107952_1280

Vad ska då en kristen som vill följa Bibeln göra av allt detta? Om den tid som förutspås i Jesaja redan kommit genom Jesus Kristus, kanske en kristen borde leva i enlighet med den kunskap om Herren som hon tror att Han gett henne: i harmoni med naturen och djuren och människorna, utan några som helst våldshandlingar. Men om detta inte kommer fullbordas förrän den dagen då Jesus Kristus kommer igen, vilket man inte vet när (Mark 13:32), kan man försöka vara redo för det livet. Och ett led i denna förberedelse kan vara att redan nu avstå från allt som är ”ont och vrångt” och som inte har någon plats i den tiden som Uppenbarelseboken (21:4) berättar följande om: ”Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Att världens återupprättande från lidande väntar vid människans återvändande till att leva som Guds barn är en väletablerad nytestamentlig tanke. ”I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan sett? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.” I linje med Paulus Rom 8:24-25 kallar vi alla kristna som tror på ett eskatologiskt hopp att visa att det finns ett alternativ till den värld som enligt vetenskapen bygger på ständigt våld, survival of the fittest, och som Rom 8:19-22 beskriver som en lidande värld som är fjättrad, liksom i födslovåndor, för att den ska kunna befrias tillsammans med människorna.

Vad kan då en som kallar sig bekännande kristen göra annat än att försöka leva på ett sätt som reflekterar det hopp som hennes tro och tradition säger är själva meningen med skapelsen? Här kan kristna göra så mycket mer än att ”simply biding our time, waiting for an intervention, and just embodying the fallen nature of  this world.” (Tripp York, ”Can the Wolf Lie Down with the Lamb without Killing it? Confronting the Not-So-Practical Politics of the Peacable Kingdom.”) Inte så att man ska försöka få vargen att sluta döda lammet men man kan vittna om det hopp man bär på, redan här och nu.

Vad ska vi äta då?bread-1832919_640

En sista fråga som kanske ligger på läsarens tunga och är relativt lätt besvarad är: Vad ska då människan äta rent konkret? Mönstret som man kan se i Bibeln är att Guds mening för människan var att hon skulle leva av fröbärande frukt och örter – sådant som inte dör av att man tar delar av det. Det är alltså frågan om ett minimum av våld. Jag tänker att man kan kategorisera denna föda och se att det är sådant som släpper ifrån sig sin mångfald (frukt och bär, svamp, bönor, många grönsaker som t.ex. tomater, samt mjölköverskottet från vissa djur) eller som växer upp igen (gröna växter som sallad och egentligen det mesta som växer) eller som har växt klart och inte blir något mer (som rotfrukter som fryser till vintern eller färskpotatis som ruttnar om de får ligga kvar i jorden), eller som redan har självdött (som vinterpotatis och säd). Till skillnad från att äta djur innebär denna kosthållning inte någon oåterkallelig förstörelse av någon kännande individ.

Det är upp till dig nu

Människan har en fri vilja att välja ståndpunkt och hur hon ska agera i alla frågor, även denna. Det är en väldigt viktig och central del i den Kristna tron att ingen kan eller br tvinga någon annan. Men jag ställer upp en utmaning: ”Every time you make a purchase, you make a statement.” (Carol J. Adams, ”What about Dominion in Genesis?”) Man kan välja vilken värld vill man leva i, den fallna som vänder sig bort från Gud eller den på väg mot återupprättandet, som söker sig alltmer närmare Gud. Man kan givetvis göra detta på så många olika sätt men jag vill avsluta med några ord skrivna av Judith Barad (“What about the Covenant with Noah?”) som är vassa men tänkvärda:

”The choice is ours – a diet that yields peace and harmony or one that entails death and violence. We can freely choose to overlook the food choices God gave us in the Garden of Eden, the provisional nature of God’s permission to eat animals, and the covenant between God and all of sentient creation. But why would anyone who attempts to reflect God’s love choose war and violence over peace and harmony?”

vegetables-790022_640

Källor

Bibel 2000

A Faith Embracing All Creatures: Addressing Commonly Asked Questions about Christian Care for Animals, (The Peacable Kingdom Series vol. 2), red. Tripp York & Andy Alexis-Baker, Eugene/Oregon: Cascade Books.

Mere Christianity, Lewis, C.S., Glasgow: William Collins Sons and Co. Ltd. 1978

Veganer är inte demoner (ett blogg inlägg på Hela Pingsten skriven av Sunniva Rettinger)

”Detta skall ni ha att äta” (Kandidatuppsats skriven av Sunniva Rettinger)

Jesus och fiskarna (Uppsats i Nya testamentets etik skriven av Sunniva Rettinger)

 

 

”Hu va hemskt!” – om Domsöndagen

”Hu va hemskt!” sa en vän.

Domsöndagen. Det finns massor att säga om den.

  1. Domsöndagen är kyrkoårets sista söndaghat-1816219_1280
  2. Det är typ som nyårsafton, sista dagen på året.
  3. Sista dagen på världen som vi känner den är domedagen.
  4. Domedagen är just domedagen.
  5. Dom är ett neutralt ord, inte alls så negativt laddat som vi gör det till, det är snarare en dag att fira!
  6. Vi firar dagen då himmel och jord blir nya – allt det gamla förgås och glöms bort.
  7. Innan det glöms bort får vi stå inför livet ansikte mot ansikte och verkligen SE!
  8. Det är en seendets dag där allt som varit dolt blir uppenbart och jordelivets mystiska trassel reds ut.
  9. Livstrasslet blir till en röd tråd när vi står inför oss själva och inför Gud.
  10. Gud ska sortera, Bibeln kallar det att skilja fåren från getterna.
  11. Getter och får är ett annat sätt att säga att var och en ska dömas efter sitt val.
  12. Domen är friande eller fällande.
  13. Väljer du att tillhöra Gud, eller vill du inte ha något med Gud att göra?
    1. Vill du inte ha ngt med Gud att göra finns det bara en väg: Gud är Liv och utan Gud upphör du att existera, dömd att falla i glömska tillsammans med den gamla världen.
    2. Vill du däremot existera räcker det med att vända dig till Gud och säga ”Ja!” (eller något liknande affirmerande ord) och du döms till frihet hos Gud.
  14. Gud har redan sagt sitt ”Ja!” till dig.
  15. Det Ja:et är, förutom själva din existens, Jesu födelse.
  16. Jesus födelse firas på julen.
  17. Nästa helg är det första advent, första dagen på året, då börjar juleväntans tid.
  18. Vänta inte tills domedagen.
  19. Domsöndagen är en påminnelse om att Gud en dag kommer att göra allting jobbigt vackert.
  20. En dag att fira och se.
  21. Se Gud göra allting nytt redan idag!
  22. På denna dag som kallas Domsöndagen.

Och prästen på kvällsmässan log sitt stora ”noshavenovember”-leende.

 

 

Du är en trasdocka

Etiketter

, , , , , ,

​(löst citerat från John Ortbergs Kärleken jag längtar efter, s 10-11)

Det finns två sanningar om människan som är fundamentalt viktiga:

1 ALLA ÄR VI TRASDOCKOR

Slitna och kantstötta, trasiga och illa medfarna. Varenda medlem av människosläktet levt på trasighetens dikeskant. Till viss del är trasigheten något som DRABBAR oss. 

Våra gener kan ha programmerat oss för svagheter på vissa punkter. 

Våra föräldrar kan svika oss när vi behöver dem som mest. 

Men det är inte hela bilden. Var och en gör sina EGNA insättningar på mänsklighetens trasighetskonto. 

Vi väljer att svika när sanningen tigger om att bli uttalad.

Vi gnäller när det istället hade varit på din plats med generöst beröm.

Vi dödar och förtrycker.

Trasigheten genomsyrar hela vårt sätt att vara, precis som en droppe bläck färgar ett helt vattenglas. Vi blir aldrig helt fria från den vare sig i tanke eller handling. Vi är trasdockor – lika bra att inse det.
2 MEN VI ÄR GUDS TRASDOCKOR. 

Gud vet allt om vår trasighet, och älskar oss ändå. Trasigheten är inte vår viktigaste egenskap.

Vi skapades inte trasiga.

Från första början fanns en förundran inför människan, som fick Gud själva att fälla omdömmet ‘mycket gott!’ när hon skapats. Det fanns en förundran över människan som Första Moseboks författare uttryckte som att människan är skapad efter Guds egen avbild. Det fanns en förundran över människan som psalmförfattaren uttryckter i att hon inte stod de himmelska varelserna efter i ära och härlighet. Och fortfarande finns det en förundran inför människan som inte kan utplånas hur djupt vi än må ha fallit.

Det finns en förundran inför dig. Det är inte trasigheten som är din sanna identitet. Trasigheten är inte ditt öde, inte mitt heller. Vi kan vara oälskbara, och ändå är vi inte oälskade.

Men att vi är älskade innebär samtidigt att vi förändras. När människor upplever kärlek (och då menar jag inte bara att man har varma känslor för varandra, utan en kärlek som kan vara både kärv och krävande, ja till och med plågsam), så börjar en speciell skönhet åter visas i dem…

Fullständigt förgjord

sine-dots-91389_640Vi lever i en värld full av synd. Lägg bort alla associationer du har till det ordet: syndakataloger, väckelsemöten, stränghet, straff. Jag menar synd i bemärkelsen våld, förtryck och all slags ondska, synd i betydelsen bortvändhet från det som är Gud. Genom att vi är här, finns till i denna existens, har vi del av allt det onda som görs och har gjorts. Nu idag, igår, för tusen år sedan och om tusen år. Det är detta som benämns med det slitna ordet arvsynd. Genom vår förbundenhet med resten av mänskligheten ärver vi det syndiga. Och en viktig del av detta är vår självuppfattning.

När vår existens i denna värld börjar inbillar vi oss att vi hör hit, vi får en självbild som är förbunden med världen och kroppen vi lever i. För att vi bor i detta tält som är kroppen tror vi att vi ÄR kroppen. För att vi tänker tankar tror vi att vi ÄR tankar. För att vi känner känslorna tror vi att vi ÄR känslorna. Vår identitet byggs upp till en separat individ skild från Gud, man kan kalla det ego. Människan tycker hon är en viss personlighet och en viss kropp och allt det hon gillar med den framhäver hon och allt hon (eller andra) inte gillar döljer hon. Till varje pris. Och allt är väl med världen.

Eller inte.

För samvetet kommer in. Stör. Samvetet är den naturliga lagen, filosoferna ger dess upphov i både människans innersta väsen, där det planterades av Gud, och tidsåldrar av mänskligt samhällsbygge och interaktion. Samvetet säger dig att allt inte är väl, att något är fel med världen.

Det sägs att lagen dödar och nåden ger liv (Romarbrevet 7). Jag har inte förstått det, vad det betyder, förrän idag.

Den naturliga lagen kompletteras av Lagen. Lagen finns i sociala lagar, samhälleliga lagar, religiösa lagar. Egentligen är dessa en kombination av den naturliga lagen given av Gud och människors försök att utveckla denna, för att förstå sig själva, och för att ha makt över andra.

Hur som dödar lagen. Den dödar dig. Förgör dig fullständigt. Och det är bra!
För när du försöker följa lagen, vilken lag det än är, kommer du bli tudelad. Du kommer slitas mellan att vilja göra det som ditt samvete och andra lagar säger dig är fel, och den förnöjsamhet som kommer av att göra rätt. Du kommer inte kunna låta bli att göra det kroppen/känslorna/tankarna vill. Och du kommer känna dig död, nedbruten, en dålig människa. Fullständigt förgjord. För att du har lagen, given till dig av Gud och människor, bryter dina förbrytelser, hur åtråvärda de än var, ned din självpåtagna bild av dig själv som en god människa, en perfekt individ. Ditt ego bryts ned.

Men lyckas du stå emot känner du självrättfärdighetens ljuva sötma. Och du dog på riktigt. För självrättfärdigheten bygger inte upp ditt sanna jag. Det boostar bara ditt ego. Och du fastnar än mer.

Ta det från en som vet. ”De erfarna veta det; och andra tror det inte.” skriver Co Rosenius i dagens betraktelse på ämnet. Han som förklarade för mig hur detta hänger ihop. Jag vet för jag har levt ett självrättfärdigt liv. Sen föll allt samman och jag insåg att även jag, även perfekta Sunniva, har del i det arv som är synden, del i det som händer i världen nu idag, igår, för tusen år sedan och om tusen år. Och jag dog. Jag förgjordes fullständigt. Och det var bra!

När du misslyckas med att följa lagen, den är ju verkligen omöjlig att följa, blir du fullständigt förgjord. Men inte du egentligen. Utan allt det där du lagt på dig som inte är DU. Vare sig din identitet bygger på din egen förträfflighet, din självrättfärdighet, din identitet som en god människa, felfri och perfekt, eller om den är skapad kring en offermentalitet där du ser dig själv som ful och äcklig, inte värd att beträda jordens yta. Summa summarum dör ditt ego. Och allt det där du döljer, som du avskyr med dig själv, kommer fram i ljuset.

Det är lagens enda mening. Att döda ditt ego.

Så när du är tagen ned på jorden, befriad från lager på lager av identitet, då är du fri från de band som binder dig här. När lagen är klar med dig, när den förgjort dig fullständigt, är du redo för Gud.

För då kan du inse att det inte är din identitet, din personlighet, dina tankar, dina känslor eller din kropp som är DU. Utan du är den gnista av liv inom dig som kommer ifrån Gud. Och det ljuset lyser bara så mycket som du kopplar dig till källan, Gud.

Men var på din vakt! Låt nu inte självrättfärdigheten ta tag i dig igen. Det är inte genom bön och efterföljelse av Jesus, genom meditation eller evangelisation, genom flitig nattvardsgång eller regelbunden fasta som du ska koppla dig till Gud. Då är din tro ”inte en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet” (Rosenius). Då är du där och boostar ditt ego igen och synden tar tag i dig och säger: Du skall! Aldrig är du så långt ifrån Gud som då.

Nej, när lagen gjort sitt och du är fullständigt förgjord, då släpper du taget om både lagen och ditt ego, då faller du ned inför Gud och erkänner: Jag, som genom berörelse med världens synd är en fattig syndig människa, behöver Gud!

Och Guds nåd ska bära dig och göra dig till DU.

sine-dots-97027_640

Levande vatten

Jesus sade:

Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.

-Andningspaus-

Vi läser ur Johannes tredje kapitel:

(Jesus) begav sig på nytt till Galileen. Han måste ta vägen genom Samarien och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat.

Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.)

Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.”

Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?”

Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.”

Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Levande vatten.

Vatten är fantastiskt. Vatten bygger upp och raserar.

Det flödar, svämmar över när det får, stannar inom sina gränser när det ska.
Det fryser till tunga isberg och det ångar till lätta moln, det är genomskinligt men samtidigt en spegel för det omkring sig.
Vatten bryter ljuset och låter det flöda vidare.
Vatten finns i tårar av glädje och sorg, i våra kroppar, i luften omkring oss och i det vi äter. Och utan vatten skulle världen inte existera i den form vi känner den.

Detta vatten ber Jesus kvinnan vid Sykars brunn om. Men Han säger också:

Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.

Levande vatten.

 

Vi är omgivna av vatten (hänvisning till utställningen, se bild) som inte är vanligt vatten utan står för, symboliserar, uttrycker, gestaltar ngt mkt mer… det Jesus talar om. Levande Vatten.

Vad är det för speciellt med det?

Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.

Dricker man av det vatten Jesus ger får man en egen vattenkälla inom sig. Med vatten som bygger upp Guds rike och raserar satans makt.

Vatten som flödar för evigt.
Vatten som svämmar över i kärlek för allt och alla Gud skapat men ändå stannar upp i lydnad för Gud.
Vatten som likt frysta isberg bara visar en bråkdel av sitt majestät inför blott ögat.
Vatten som likt himmelens moln kan omfamna en trött själ i lugn.
Vatten som inte pekar på sig själv utan Honom som är bakom men samtidigt speglar Honom så att människan faktiskt blir Guds avbild.
Vatten som tar emot Guds ljus och bryter det och skickar det vidare i alla regnbågens färger.
Vatten som fälls i tårar över världens synd och Guds frälsning.

Samma vatten som utgör stommen i allt levande, som är förutsättningen för allt liv någonsin, inte som vattenmolekyler utan som Guds Heliga Ande.

Så i denna utställning, denna kväll, blir vi påminda om vilket vatten vi kan be Jesus om.

Han kommer till oss i vår vardag, vår värld och pockar på vår uppmärksamhet och säger:

Ge mig något att dricka.

Och då inser vi att vi inte har något att ge till den allsmäktige, som Är och Var innan Abraham fanns till, innan vår värld fanns, innan tidernas begynnelse, annat än en motbön:

Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.

Låt oss be:
Herre ge oss alltid det vattnet så vi kan öppna våra hjärtan för allt Du öppnar Ditt hjärta för, och låta Din kärlek flöda ut genom oss.
Ge oss det vattnet vars höjd och bredd är omätbart.
Ge oss det vattnet som omfamnar oss i mjuka moln, där vi får vila från alla intryck.
Ge oss det vattnet så att vi kan spegla dig.
Ge oss det vattnet så att vi kan visa Din kärlek likt regnbågar.
Ge oss det vattnet att fälla i tårar över denna världs förfall.
Ge oss det vattnet att fälla i tårar över att Du frälser.
Ge oss det vatten som ÄR liv.
Herre ge oss alltid det vattnet, så att vi aldrig mer behöver söka liv i denna världen.

Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.

Saliga de som sörjer…

Saliga de som sörjer, sa Jesus, de ska bli tröstade. (Matt 5:4)

feather-1359097_1280Sörjer… Sorg

Vad är sorg? Vart sitter sorg?

Sorg är när hjärtat brister ut i tårar.

Sorg är när magen krymper till ett skrynkligt russin.

Sorg är när hela kroppen är tung som en sten men samtidigt ekande tom.

Sorg är när ljuset blir mörkt. ”Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.” (Matt 6:23)

Inget särskilt saligt med det om man inte är masochist!

Men Saliga de som sörjer, säger Jesus.

Jesus sörjde. Han sörjde för att människorna inte trodde på Guds makt över mörkret och döden. Han sörjde att människorna inte ville låta Honom samla dem som en höna samlar sina kycklingar under sina vingar. Han sörjde att Guds hus blivit en saluhall, ett rövarnäste.  Han sörjde att människorna, de som var skapade att vara Hans vänner, vände Honom ryggen, vände Honom piskan, satte Honom på ett kors. Han sörjde att människorna valde mörkret istället för ljuset. Att de korsfäste ljuset.

Men Han blev tröstad i graven. I graven. När det var som mörkaste mörkast, när allt hopp var ute, bröt Han fram ur graven i härlighet.

Hade Han inte haft anledning att sörja skulle Han inte blivit tröstad, blivit förhärligad.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

Så ock med oss.

Vi kan sörja över förlorade pengar, döda husdjur, olydiga ungar, bortgångna föräldrar, otrogna älskare. Och inte hoppas bli tröstade av annat än tidens gång och vår egen död.

Vi kan också sörja som Jesus sörjde.

I en sång jag brukar lyssna på, från Hillsong, går en rad:

Break my heart for what breaks yours.

Låt mitt hjärta krossas av samma saker som ditt.

Vi kan sörja dem av oss som inte tror på Guds makt över mörkret och döden.

Vi kan sörja dem av oss som inte vill vila under Jesu vingars skugga.

Vi kan sörja att vi gör vår kyrka till en saluhall där evangeliet köps och säljs.

Vi kan sörja att vi är del av den värld som var skapad till att tillhöra Gud men som vi istället vänder ryggen åt, piskar och korsfäster.

Vi kan sörja att vi inte vill vara vänner till Jesus utan korsfäster Honom igen och igen genom det liv vi lever. Genom att vi väljer mörkret istället för ljuset.

Inaktiva i mötet med mörkret. Ignorerande mörkret. Skapande mörkret.

Vi kan sörja dem av våra systrar och bröder på denna planet som vi själva skadar. Vi kan sörja de tusentals liv som förgås i mobbing, i självmord, i krig, i medelhavet, i slakthus, i naturkatastrofer. Och vi kan minnas att Jesus sa: Det ni inte har gjort för dessa mina minsta, har ni inte heller gjort för mig.

Och sorgen ska bli tröstad!

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

Men sörjer vi inte det kommer vi inte bli tröstade.

För Jesus ska komma tillbaka, och då har Han utlovat tröst för alla som sörjer. Så låt oss sörja!

Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde

och leda dem fram till livets vattenkällor,

och Gud skall torka alla tårar från deras ögon (Upp 7:17)