Den femte jungfruns första och andra epistel – predikan i kyrkoårets yttersta tid

Etiketter

, , , , , , , , ,

Vi fick i uppdrag att predikan i en ovan form. Jag fick Matteus 25:1-13 och valde att skriva två brev. Jag kan förbereda er på att detta är en predikan hållen för människor som är vana att gå i kyrkan.

Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ’Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ’Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ’Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå istället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ’Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ’Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.

De tio jungfrurna, målninga av Tove Jansson

De tio jungfrurna, målning av Tove Jansson

Jag ska läsa ett par brev om himmelriket från vad vi kan kalla de ”Post-moderna apokryferna”. 😉

Den femte jungfruns första epistel

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats av dem som från första stund var ögonvittnen men eftersom jag var med ända från början har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för er, högt ärade Theologius, för att ni skall förstå att de upplysningar ni har fått inte är tillförlitliga.

Sen den tiden då Hedorius var kung i Judomeen har det i byn Hertz funnits en familj som kallades Zakrissons. Dom är högt respekterade i bygden, männen har varit borgmästare i flera generationer.

I den sjätte månaden blev det känt att äldsta sonen, Emanuel, skulle gifta sig med sin flickvän. Hon var oss en kär vän och syster. Vi var ett härligt gäng ungdomar som hängde ihop jämt och familjerna känner varandra. Vår by är som små byar är som bäst. Det var ofta fest i byn som vi arrangerade tillsammans, födelsedagar och bröllop var stora tillställningar som alla var med i.

Så några dagar efteråt gav vi oss ut, tio flickor från byn, till floden för att bada och planera. Som jungfrur var det vår roll att möta brudgummen när han på natten kom till brudens hus för bröllopsceremonin. Vi skulle stå i rad och sjunga och lysa hans väg genom byn som annars är ganska mörk.

Dagen kom när det var dags för bröllopet, det var mycket att stå i för familjens närmaste. Alla hade sina sysslor och uppdrag, vårt va att klä bruden men sen behövdes vi inte förrän på kvällen. Det var en fin dag, vi pratade och tittade på allt som hände, sov lite, det var festligt och dans o musik och mycket mat till alla. Maten var verkligen jättegod!

Så blev det kväll och vi satt på torget o väntade. Det var då det började gå utför. Vi var några som inte fått med oss tillräckligt med olja, och tiden gick. Nu har ni säkert, högt ärade Theologius, fått höra att vi var fem som var lata och oförståndiga. Men det är inte sant!

Vi hade ju olja med oss. Men den tog ju slut för att brudgummen dröjde. Det var säkerligen hans vänner som höll honom kvar, eller kanske hans mor. Men vi väntade och väntade.

Det var sannerligen inte vårt fel att oljan tog slut!

Och sen till råga på allt, när Emmanuel väl dök upp med alla sina vänner runtomkring sig, och våra lyktor slocknat, ville inte dom andra tjejerna dela med sig. Dom hade ju massor med olja, men dom påstod att det inte räckte till oss också. Att det inte gick att dela olja. Pyttsan!

Vad tycker ni vi kunde gjort, högt ärade Theologius?

Vi sprang förstås iväg och skaffade olja att fylla på med. Vi kunde ju inte dra skam över våra familjer. Men när vi kom tillbaka till torget hade följet redan dragit vidare. Ingen människa fanns att se, det var bara vi fem kvar. Vi tände våra lyktor och sökte oss fram till brudens port. Men vi blev inte insläppta!

Vi bankade och skrek och svor för vi ville ju va med på festen. Tillslut kom Emanuel till dörren och förklarade att han var väldigt besviken o påstod att han inte kände oss. Han sa att vi inte var hans vänner. Bruden var så besviken så att hon inte ville prata med oss.

Vi blev ännu argare och gick. Vi sa att om dom tog så illa upp för det kunde dom lika gärna ha sin eländiga fest för sig själva. Det var ju dom andra tjejerna som vägrade dela med sig av oljan, det var inte vårt fel!

Ja, det var bara det jag ville säga, så ni förstår att vi är felaktigt dömda. Vi har blivit väldigt orättvist behandlade. Så tro inte på några andra berättelser som framställer mig i dålig dager!

 

Den femte jungfruns andra epistel

I mitt första brev, ärade Theologius, skrev jag om allt som hände den kvällen när Emanuel Zackrisson gifte sig. Jag berättade hur det hade varit en bra dag fram tills kvällen när vi satt med lamporna tända och väntade på att brudgummens följe skulle komma så vi kunde lysa upp deras väg till brudens hus. Och hur vi till sist inte blev insläppta för att vi inte hade sett till att vi hade olja nog.

Jag skäms när jag tänker på det. Jag var så arg då när jag skrev mitt förra brev.

Jag förstod ganska snart därefter mitt misstag. Men jag har inte vågat göra något åt det. Har inte pratat med varken Emmanuel eller hans fru, eller någon i familjen Zackrisson för den delen, sen den ödesdigra natten. Vet inte hur jag ska uttrycka det för dom.

Vill bara att allt ska va som det var. Jag vill ha dom nu så som jag hade dom förut!

Jag vet nu att jag gjorde fel, jag skulle inte struntat i att skaffa ordentligt med olja. Jag skulle bemödat mig mer. Vi kunde ju inte bara komma där och inkräkta när vi så totalt struntat i att göra vår del för festen.

Om vi bara hade bett om förlåtelse redan där och då. Jag ångrar ju verkligen att vi betedde oss så tokigt. Varför ångrade vi oss inte? Varför bad vi inte av förlåtelse på en gång där och då?

Vi svek dom som betydde så mycket för oss!

Varför var vi inte mer angelägna?!

Vi var mottagningskommittén men struntade i att förbereda oss, vi kom sent till festen, vi gjorde brudgummen besviken… Kort sagt, vi brydde oss inte tillräckligt.

Vi förtjänade att inte få vara med. Det var egentligen bra att vi inte fick komma in för annars hade vi inte insett hur vi börjat ta våra vänner för givet och hur nonchalanta vi varit.

Emanuel har vuxit ännu mer i respekt hos mig, för han brydde sig tillräckligt för att sätta ned foten och visade att han såg oss som ansvariga människor som han förväntade sig mer av. Vi har vuxit nu pga det. Jag har fått möjlighet att må dåligt, att tänka efter vad jag prioriterar i livet. Jag förstår nu att man måste lägga manken till i relationer, att man inte kan bete sig hursomhelst och strunta i sin vän.

På sätt och vis är jag alltså tacksam.

Skulle vilja säga det till Emmanuel men vet inte riktigt hur. Vad tror du, högt ärade Theologius? Kanske jag ska skriva ett brev?

Eller ska jag söka upp honom, för jag vill verkligen gottgöra min nonchalans. Jag saknar dom och vill vara med dom igen, jag vill komma in i gemenskapen igen. Kan vi bli förlåtna?

Jag hoppas på att få en ny chans att få träffa dom. Jag vill inget hellre. Livet är inte detsamma utan dom.

Ja, jag ska skriva ett brev där jag beskriver min vånda, hur jag känt mig så ensam, hur jag ångrat, hur jag inte kunnat sova på nätterna.

Emanuel är den bästa människa ni kan tänka er. Han är nådefull, barmhärtig, alltigenom god. Han är storsint och handlar alltid rättrådigt och rättvist. Han kommer förlåta oss och ta emot oss i sitt hem och sin familj om vi visar att vi förstår att vi gjorde fel och ber om förlåtelse.

Jag lever i hoppet och litar på hans godhet, jag vet inte om han kommer ta emot mig, men jag ska söka upp honom och be honom förlåta mig. Och lita på att han är trofast och rättfärdig, även när jag inte varit det.

Annonser

Är Gud vegan? – ett panelsamtal i Västerås

Etiketter

, , , , , , , , ,

Martin Smedjeback ledde detta samtal den 2 september 2017 på Vegfest Västerås med Sunniva Rettinger från Vildåsnan och Towe Wandegren, präst och doktorand i teologi vid teologiska institutionen i Uppsala.

Babe, Jesus och rövarna

Etiketter

, , , ,

Predikan – 3:e i påsktiden – Den gode herden

Psaltarpsalm 23

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Johannes 10:1-10

Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare.
Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.
Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

Nu blir vi lite konfunderade. Är Jesus grinden eller herden eller grindvakten? Vilka är rövare? Vilka är får? Det finns mkt att undra över i den här texten.

Jag tror vi struntar i att försöka få det logiskt. Och pratar om varje sak för sig.

680Får
Först då detta med får.
En av mina absolut favoritfilmer är Babe – den modiga lilla grisen. En liten gris växer upp med fårhundar och får lära sig att valla får. Nu ska vi inte gå allt för djupt in i den (kan tala en hel del om den filmen och dess sensmoral och vad den gjort för världen). Men jag kan säga en sak som jag gillar mindre: Fåren där framställs som ganska dumma.

Vi har en bild av får som dumma, ointelligenta. Så det kan ibland kännas som ett skällsord när Jesus kallar sina lärjungar, eller människor i allmänhet, för får. Men fårens goda egenskap är att de följer sin ledtacka, som i sin tur följer sin herde. Vissa får är förstås bångstyriga, arga, envisa, rastlösa, har lite extra spring i benen eller är allmänt svåra att ha att göra med.

Får behöver en herde, sa en fårvan person till mig i fredags.

HjälpherdarS7AGDubPoW_8kSojiYFGfa0El58
Precis som vi människor. Vi är alla olika, med våra egenheter, vanor och idéer, både onda och goda. Vi samlas kring idoler, politiker, kändisar, sportproffs. En del gillar Zlatan, andra kungaparet, andra Michael Jackson, ytterligare andra Hitler. En del har lite mer andliga idoler som Buddha eller Påve Franciskus.

Det är väl egentligen inget större fel med att beundra människor som kan mycket eller som kommit långt eller högt i livet. Inget fel att hämta inspiration. Det ligger ngt djupt existentiellt i att vilja ha en ledare – en person att ty sig till.

Kanske kan vi kalla dom hjälpherdar. Grisen Babe och hans fårhundfamilj var tex bara hjälpherdar. Den verkliga herden är Bonden Hoggett. Bra hjälpherdar underlättar herdens arbete och sätter fåren före sig själv precis som herden gör. En bra hjälpherde vet vart fåren bor och för dom inte på villovägar.

Så finns det dåliga hjälpledare.

En vän skickade igår en facebookvideo med en kanin som lärt sig valla får. Den kunde få fåren att flytta på sig – till och med springa – men den hade inte riktigt förstått meningen med det hela – och gjorde mest fåren oroliga med sina inkonsekventa besked. Än hit, än dit. Som en dålig chef som inte kan bestämma sig.

Det är nog inte är så farligt med hjälpherdar som gör en lite förvirrad – så länge man vet vem den verkliga herden är.

Rövare
Men det finns de som vi borde akta oss för.

Vi läste:

”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”

Dåliga herdar stjäl tid och energi, är inte perfekta, gör dumma saker och förvirrande val. Följer vi dom vet vi inte vart vi handlar. Rövare tänker bara på sig själva, bryr sig inte om den skada de gör, kanske till och med vill illa.

Ta bara som aktuellt exempel härvan med Svenska Akademin. En man som utger sig för att vara en god herde för kultursverige rövar kulturellt intresserade kvinnor på deras integritet och heder genom våldtäkter. Andra män, som också är så att säga herdar, står inte upp för offren, vilket gör att hela Sveriges trygghet liksom sätts i obalans och de som faktiskt försöker stå upp för det som är rätt fördrivs. För att de som ges det hederfulla uppdraget att vara del i Svenska Akademin, och andra ledare för kultursverige, har trotts vara på den goda sidan, vara goda herdar i kulturens sfär. Men de visade sig bara vilja ”stjäla, slakta och döda”

Herdenjesus-1561637_1920
Jesus å sin sida
”har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd”

Vi är ju inte så vana vid att se herdar och får. De enda herdar vi ser är ju kyrkoherdar, ofta underbara och kloka människor. Men herdeyrket på Jesu tid var inte en idyll. Det var ett av de mest föraktade yrkena. Det stod längst ned på den sociala skalan. Att vara herde var ett tufft jobb. Han skulle kämpa både mot vilda djur och mot tjuvar och rövare.  Han fick slita hårt. Han fick offra både nattsömn och bekvämlighet, ja, t.o.m. livet för sina får.  Han skulle leda fåren, så att de inte gick vilse. Han fick ha personlig omsorg om varje får. Och han kände varje liten lammunge och de kände honom.

I sin hand hade herden både en käpp och en stav. Staven stödde han sig på under vandringen. Den hade en klyka som han kunde lyfta lamm i, om de ramlat i en klyfta eller så. Käppen var en klubba som han kunde drämma till mot den stygga vargen, när den blev för närgången.

I sin omsorg om oss berättar Jesus om sig själv som den goda herden – som känner sina får, som säger, med dagens ord från Gamla testamentet (Hes 34:11-16):

Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

I Jesus möter vi en herde som är ofelbar. Oförgänglig. Som vill ge oss liv i överflöd. I Honom finns inget eget begär eller förvirring. Han sätter inte sig själv, sitt eget, och sina favoriter före oss.
Därför är han en god herde.

Sammanfattning
Det är inget fel med att inspireras av människor, saker och fenomen. Eller att finna trygghet i våra relationer.

Men Bibeln uppmanar oss igen och igen oss att se över våra prioriteringar.

I texter som ”Du skall inga andra Gudar hava jämte mig”

Och i dagens ”den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare.”

Och i andra lik dom varnas vi från att sätta människor och andra s.k. ”jordiska” saker för högt i vår prioriteringslista.

För en sak, en människa, en aktivitet, ett fenomen, en känsla, ja you name it, som sätts för högt på vår prioriteringslista blir lätt en rövare.

Just för att människor och saker och annat jordiskt är förgängliga och inte på ngt sätt ofelbara. Och ges de för stor makt i våra liv riskerar de att förstöra mer än de ger.

 

Avslutande frågor
Jag vill avsluta med att skicka med er ngr frågor att fundera över:

Vem är din herde – den som styr ditt liv?

Vilka är dina hjälpherdar – de du inspireras av?

Är alla dessa bra för dig i det långa loppet?

 

 

Kommer vi säga ”Jag ska bara dricka upp mitt kaffe först”?

Etiketter

, , ,

Predikan 2:a i påsktiden – Påskens vittnen – Hjorted

Johannes 21:1-14

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön.

Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. 

När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!”

När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd.

 Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.

Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

 

Lärjungarna har redan sett den uppståndne Jesus, två gånger enligt Johannes. Så idag är dom inte förvånade. Dom vet redan att uppståndelsen är ett faktum. Egentligen vet dom att Jesus ska komma. Dom lämnade Jerusalem, med påskens hemskheter av svek och korsfästelse, och reser hem till Galileen för att dom vet att åker dom dit ska de få träffa honom igen.

Hungriga och rastlösa i sin väntan beger dom sig ut för att fiska – som dom gjorde förr, innan Jesus kallade dom att vandra runt i landet. Dom vet att när som helst kommer han. Det är lika bra att dom skaffar sig lite käk medans dom väntar.

Vi är kanske idag inte riktigt lika säkra på uppståndelsens faktum. Vi tror på den. Men vet vi?

Eller låter vi vetenskapen och logiken komma emellan och säga: ”Det är omöjligt.” eller ”Det är symboliskt.” eller ”Det sker på ett andligt plan.”

Jag vet att Jesus dog och att Jesus lever. Jag vet att Jesus uppstod kroppsligen. Jag vet att döden inte är slutet. Varför jag vet det är jag osäker på. Det är en av få saker jag bara vet.

Men ändå kommer frågan: Hur skulle jag reagera?

Lärjungarna möter Jesus med förvåning, spänd förväntan och stor glädje, som när man blir överraskad av ngn man älskar – ngn som man vet ska komma men kanske tror ska dyka upp lite senare, eller på ngt annat sätt. Förväntat, men ändå oväntat. Fast ack så välkommet!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så Petrus kastar sig ut ur båten. Simmar in till land, springer de sista meterna fram till Jesus. De talas vid, och ett antal dagar senare försvinner Jesus upp bland molnen, och lärjungarna blir lovade att Jesus ska återkomma på samma sätt – fullt synlig, bland molnen, ner på jorden.

En vacker dag.

Vad kommer du göra?

Jag tror att vi ofta avvisar frågan med att mumla ngt om att Jesus ju inte kommit tillbaka på 2000 år, så vad är det som säger att han skulle göra det under min livstid?

 

När man läser i Bibeln slås man av hur de första generationernas kristna, de som levde de första närmare hundra åren efter Kristus och skrev Nya testamentet, var övertygade om att Jesus skulle komma igen. Paulus fick till och med tillrättavisa människor som gett upp allt för mycket av jordelivet i sin övertygelse om att ”Nu är det minsann inte många dagar kvar!”

Inte så att Paulus och Petrus och de andra apostlarna inte trodde på Jesu snara återkomst. Utan de menade ngt i stil med Luther som lär ha sagt: ”Om jag så vet att jorden går under imorgon, ska jag ändå plantera mitt äppelträd.”

Lärjungarna hade sett Jesus, de visste att han skulle visa sig för dom igen i Galileen. Dom visste att dom hade i uppdrag att sprida ordet om Jesus, det glada budskapet, vidare till världens alla folk. Det var bara en fråga om tid. En kort tid. Och de skötte sina sysslor under sin väntan. De höll sig, som Petrus senare uppmanade sin församling, nyktra och vakna. Men inte sysslolösa.

Men vi vet inte. Det har gått 2000 år. Han har fortfarande inte kommit. Troget gör vi kyrkans arbete. Vi får leva våra liv. Plantera äppelträd. Planera nästa sommars konfaläger. Svara på jobbintervjufrågan ”Vart ser du dig själv om tio år?” Bilda familj. Köpa hus på lån med lång amorteringstid. Vi ska leva som om vi har en framtid.

Men vi blir också ombedda att vara nyktra och vaka. För Jesus kommer som en tjuv om natten. När vi minst anar det.

Jag undrar ofta. Kommer vi välkomna honom? Kommer vi lämna allt vi har för handen och springa honom till mötes?

Eller kommer vi säga: ”Jag ska bara dricka upp mitt kaffe först.” eller ”Jag ska bara gifta mig med mitt livs kärlek först.” eller ”Jag ska bara…” Ja, vad kommer vi säga?

 

 

Psalmförslag

17 Ge Jesus äran

156 De trodde att Jesus var borta

743 Var glad för Kristus lever

Något om Luther och ”Learning by heart”

Jag blev ombedd att skriva ngr rader till Linköpings stifts Stiftsnytt:

Under fastan publiceras fem krönikor till eftertanke i Stiftsnytt. Texterna är skrivna av diakon- och prästkandidater i Linköpings stift efter en MSS-dag i februari om Bibelns betydelse i Martin Luthers spiritualitet och att be med Guds Ord. I denna veckas nummer möter vi prästkandidaten Sunniva Rettingersom skriver utifrån det lutherska arvet att lägga bibeltexter på hjärtat.

”Learning by heart”
Jag kan i princip inga bibelverser utantill. Det känns som om det hör ihop med halvt sönderlästa biblar. En sådan har jag alltid velat ha. Det brukar också höra ihop med människor som ber mycket och får Guds tilltal. En sådan har jag alltid velat vara. Men det funkar inte riktigt för mig.

”Bibeln är ett Guds kärleksbrev till dig, som längtar efter att bli läst av dig och besvarat”, har någon sagt. Under Martin Luthers 16 år i kloster läste och mediterade han kring Bibelns ord i minst en timme varje dag. Vi har anledning att tro att han fortsatte så dagligen utöver sitt arbete med översättningar, predikoförberedelser.

På Luthers tid var böcker lite som fridlysta blommor. Hittar man en blir man lycklig. Men också lite ledsen att man inte kan plocka med den hem. Så måste det ha känts för varje bok- och kunskapslängtande människa då. Luther såg till exempel sitt livs första Bibel inlåst i en glasmonter när han var 18. Böckernas bok, handskrivna, rikt illustrerade, var inte var mans egendom.

Tur var det då att Luther tog med sig det gamla sättet att lära in i den nya kristna eran han var med att sätta igång: att memorera. Denna uråldriga metod härstammar från den tid då all kunskap förmedlades i berättandeform och det var viktigt för bevarandet att man kom ihåg det exakt så som det skulle vara.

Memorera. Learning by heart kallas det på engelska. Det är en så mycket djupare formulering än det svenska lära sig utantill, även djupare än att memorera. Här i Sverige säger man ju utan-till, kunna utanför, om att kunna något och om man läser från en bok läser man innan-till, innanför. Det tycker jag är jättekonstigt. Learning by heart däremot – det är djupt. Innerligt. Innanför.

Luther uppmuntrade till att memorera bibelverser. I/med/ur hjärtat. För Bibeln är ett kärleksbrev från en älskande Gud. Och kärleksbrev måste läsas med hjärtat. Det kan vara tufft ibland, men att kärlek och lidande hör ihop är en annan Luthersk tanke.

Vilka bibelord talar till ditt hjärta? Vad skulle hända med dig om du memorerade dem, lärde dig dom utantill, i hjärtat?

/Sunniva Rettinger, prästkandidat

Gudstjänst med skapelsetema

Etiketter

, , , , , , , , , ,

På Kristi Himmelsfärdsdagen 2017 firades gudstjänst med skapelsetema kring min mor Tarunas målningar om Bibelns skapelseberättelse i Rute Kyrka på Gotland. Målningarna är mors. Se fler av dom här….

Vi firar att Jesus lämnar jordelivet. Firar fast det kan kännas sorgligt att Jesus åker upp till himmelen, för att vi tror och vet och har fått det till oss att Jesus inte lämnat utan är med oss alla dagar intill tidens ände.

Idag ska vi också få fira något som hände väldigt lång tid innan Jesus levde som människa på jorden. Vi ska få möta Jesus och Gud vid tidens början genom att uppleva de sju skapelsedagarna som Bibeln berättar om.

Tidens början, tidens slut. Vi lever i tidens mitt då våra dygn har 24 timmar. Men tiden är relativ. Den går sakta när man har tråkigt, fort när man har kul. Flyger man upp i rymden kan man få uppleva flera soluppgångar och solnedgångar på 24 timmar. Man kan undra hur långa Guds dagar är? Har Gud ens dagar så som vi har dagar? Vad är tiden i evigheten? Vad är ett människoliv på max 100 år ur Guds perspektiv? Kanske miljoner år går mellan varje målning vi ska se. Det är något att få svindel över.

Vi har fått uppleva hur Gud skapade världen. I början lovade jag er att ni skulle möta Jesus också, och det kom fram, kanske obemärkt, i texten till den sjätte bilden och dagen, då Gud säger ”låt oss skapa människor som är vår avbild”. Även i evangelietexten idag får vi höra att Jesus fanns innan världen fanns. När Gud i begynnelsen skapade himmel och jord var Jesus redan där.

Läser vi vidare i Bibeln faller människan och med henne jorden. Faller bort från Guds närhet. Men det är inte egentligen en katastrof. För den värld som Gud sa var mycket god, var ändå inte perfekt. Den kunde mogna och växa än mer. Så Gud valde ett folk att visa sin härlighet för världen genom, det judiska folket, och han uppenbarade sig också delvis för många andra folk på jorden.

Och så långt senare, i vårt tidsperspektiv, föddes Jesus, Gud själv, som människa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under tidens gång, både före och efter Jesus vandrade, dog och uppstod på denna jord, har människan gjort sitt bästa för att få ut så mycket som möjligt av Gud skapelse för egen del. Livet är kort och världen är förgänglig, så det gäller att njuta så mycket som möjligt. Detta får katastrofala konsekvenser för jordens ickemänskliga varelser – djuren och växtligheten, till och med själva planeten och dess atmosfär är nu påverkad.

Men Gud skapade en värld som var mycket god! Och Jesus gav sina lärjungar instruktionen på denna Kristi Himmelfärdsdag att ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” (Markus 16:15) Vad är evangeliet?

Det kan man tala om hur länge som helst, men för att göra det kort: Guds Rike är nära. Den fallna skapelsen är återlöst till Gud genom Jesus Kristus och den väntar så som i födslovåndor på att mänskligheten ska bli Guds barn så att Guds rike kan blomma ut.

Därför vill jag lämna er med en utmaning denna dag. Lyssna till Jesus röst – han som var med när Gud i begynnelsen skapade himmel och jord – när han säger att Guds Rike är inom dig. Låt detta rike blomstra i din vardag och gå sedan ut och förkunna detta glada budskap för hela skapelsen med ditt liv och dina ord: att Guds Rike är nära.

Djur: Vem bryr sig? – rapporter från ”Creature Conference”

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Så var det dags för mina rapporter från min resa till SARX Creature Conference ”Is Christianity Good News for Animals?”  i Oasis conference hall i London i mars 2017. Först ut är Prof. David Clough, och vad som följer är ett (något fritt återgivet) referat av hans kvartslånga anförande. I slutet av inlägget kan du ltitta och yssna och själv på engelska.

Vem bryr sig om djuren?

Prof. David Clough är en ganska liten medelålders man som är en ganska yvig person som pratade snabbt och energiskt och log mkt sött. Han lägger huvudet på sned och svarar på sin egen fråga: ”Alla, och inga”.

IMG_20170318_222255_203

Alla bryr sig om husdjur. Inga bryr sig om slaktdjur. Eller i alla fall inte i på långa vägar lika mycket. (Om ngn skulle behandla hundar och katter som man gör med kor och grisar skulle det bli ramaskri.)

Bryr sig kristna om djur? Jo, men inte i större utsträckning än andra människor. Man intresserar sig för djur lite så som man gör för Game of Thrones eller fotboll, utan koppling till sin kristna tro. Man kanske till och med är lite skamsen över sin kärlek för katter eller anakondor, för man har inte sin kyrkas eller sin tros tillåtelse eller uppmuntran.

Vad händer när en människa med ett hjärta för djuren möter kyrkan? Antingen förkastar hon den kyrka där hon möter förakt och oförståelse för sin kärlek. Eller så vaggas hon sakta in i att djuren inte är så viktiga. Att människan är störts bäst och vackrast i Guds skapelse.

Det finns helt enkelt en mur mellan att bekänna Kristus och älska djuren. Det hör inte till samma värld i dagens mainstream kristendom. Faktum är att de flesta djurrättsorganisationer, som PETA och Djurens rätt och Djurättsalliansen, är sekulära – religiöst obundna – inspirerade av ateister som Peter Singer och Tom Reagan.

MEN!

It is aboundantly clear that historically, christians have seen concern for animals as a vital part of their faith.

Denna mur mellan kristen bekännelse och omsorg om djuren ha alltså inte alltid funnits där.

Prof. Clough ger fyra punkter där kristendom möter djuren: Bibeln, teologi, andlighet, historia. Som den uppskattade vana professor han är går han snabbt igenom punkterna, koncist:

Läs mer

Kärlekens väg

Etiketter

,

”Om en man gav allt för kärleken? Vem skulle ringakta honom?” (Höga visan 8:7)

Vad har du för rätt?

Det var en gång en grupp människor som dog. En brokig skara. Fattiga, rika, ljushyade, mörkhyade, Svenskar, Amerikaner, unga och gamla. Det dom hade gemensamt var att ingen av dom var nöjda med sina liv. Dom hade lidit, erfarit fattigdomsproblem och rikedomsproblem, lidit av utanförskap och rasism, haft sjukdomar i familjen och känt mindrevärdeskomplex. De hade blivit utsatta för en det ena en det andra. De kände skam och skuld och ångrade saker dom gjort. Helt vanliga människor helt enkelt.

Dessa dog och inför Gud fick dom se sina liv och Gud visade dom vad dom gjort fel och rätt och undrade vad de tyckte om saken.

Men flera av dom blev arga.

”Ja, jag stal det där brödet men jag var ju fattig! Vad vet du om hur det är att vara hungrig?!” sa en.

”Men alltså! Det där karriärlyftet var ju så frestande! Jag skulle få massor med makt! Vad vet du om att få ett erbjudande du inte kan stå emot?!” sa en annan.

”Klart man måste ta lite risker,” sa en annan. ”Man måste satsa lite för att vinna. Det var ju tråkigt att dom där andra kom i kläm. Men vad vet du om att hoppa och lita på att allt ska lösa sig?!”

”Ok jag erkänner, jag var elak. Men det var för att de mobbade mig i skolan. Vad vet du om att bli hånad?!”

”Ja jag slog mina barn. Det gjorde jag bara för att min lärare slog mig! Vad vet du om hur det är att vara illa behandlad av auktoriteter?”

”Klart jag dödade den där skitstöveln som berättade mina hemligheter. Vad vet du om att bli uthängd naken?!”

Dom tyckte inte att Gud hade rätt att påpeka vad dom gjort för fel. För allt har en anledning och Gud vet ju inte hur det är att vara människa. Gud vet inte hur det är att lida

Först blev Gud tyst.

Läs mer

Livet är som en spegelsal

Etiketter

, , , , , , , , ,

Sunniva Rettinger – Predikan – 2017 – Septuagesima – Nåd och tjänst – 170212 – Lofta Kyrka – Förvrängd Självbild

Läs: Salomos Vishet 11:22-26,  Filliperbrevet 3:7-14, Matteusevangeliet 19:27-30, Psaltaren 25:4-11

Livet är som en spegelsal, ni vet såna där som finns på tivoli. Där finns speglar som gör en tjock, speglar som gör en långsmal, speglar som ger dig stora händer eller ett stort huvud, speglar som förlänger skägg och förstorar tår, som gör din näsa till en potatis och dina öron till trollöron.

I Livet är dessa speglar människorna vi möter. Det sägs att det tar extremt kort tid för oss att bilda den uppfattningen om en annan människa som kommer styra hur vi umgås med den sen. Det handlar om sekunddelar. På ngr sekunder har den spegel bildats som den människan kommer hålla upp mot dig. Den bilden kan förstås förändras, men du har redan sett dennes spegelbild av dig, och det vi en gång sett försvinner aldrig – även om vi inte minns det.

girl-1919351_640

Sanning och spegelbild. Bild från pixabay.com

Den bild vi ser är ibland bra för oss, det finns goda människor som bara vill väl och som kan visa dig en spegelbild som är sann. En riktig spegel utan förvrängningar. Andra visar en bild av oss som är bättre, vackrare, mer perfekt än vi egentligen är. Men många gånger är sådan uppskattning temporär – jag gillar dig nu men snart går förälskelsen över och då slänger jag dig på soptippen, eller jag tycker om dig om du gör si och så. Vissa bilder är dimmiga – vi vet inte riktigt om dessa människor bryr sig om oss för de speglar oss inte. Ibland möter vi människor som har för mycket med sig själva för att ens se oss.

Det är ingen fel att det är såhär, varje människa ser andra människor utifrån vad hon varit med om i sitt liv. Den spegel som hon vänder till andra är henne själv. Den bild du ser i den spegel som den andre håller upp är byggd av den andres liv och erfarenheter och de spegelbilder som andra visat henne.

För många av oss har andra människors spegelbilder av oss fått att se på oss själva som mindre värda än andra, och vi får den bilden bekräftad av alla speglar som nya och gamla människorna håller upp mot oss. Så går vi genom livet och känner oss mindre, och tror att vi är sämre, fulare, dummare, mindre vackra, jobbiga, för tjocka, för smala, för att duga.

En sådan självbild förlamar och dödar. För vissa leder den till döden rent bokstavligt, andra dör bara lite lite varje dag av sin oförmåga att följa sina drömmar, handla i hoppfullhet, tro på människor. Vi är ju för fula, för dumma för… jag vad som helst, så vi borde inte ens existera.

PAUS

Nåd och tjänst

Det är denna veckas tema i kyrkans kalender.

Och det kommer fram vackert i hur dagens texter kompletterar varandra. En mening från psaltartexten som jag inledde med summerar det:

Allt vad Herren gör är nåd och trofasthet mot dem som håller hans förbund och hans bud.

Och den gammaltestamentliga läsningen från Salomos vishet berättar för oss att:

Vi är inte stora

Snarare som daggdroppar från där Gud är

Men samtidigt så viktiga

För han har skapat oss

Och han skulle inte skapa och underhålla

Ngt han tycker illa om

Du skulle aldrig gett gestalt åt något du hatade.

I de orden finns stor tröst och upprättelse. För de säger emot alla de där spegelbilderna vi fått se. Du ska och borde existera, för Gud skulle inte skapat dig om du inte vore värd att existera!

Du är viktig och värdefull!

Detta är nåden. Vi måste inte prestera. Vi får den ändå!

Men vi får också en inbjudan till aktivitet. Ur acceptansen att vi är värdefulla, viktiga och hela, trots att vi inte känner oss som så, och trots att alla människors spegelbilder gett oss tron att vi inte är det, ur den acceptansen kommer ny energi och aktivitet.

Och vad är det vi får höra då?

Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.

Är det ett krav? Nä, det är som ett konstaterande. Du kan vinna hela världen – få se förvrängda bilder av dig själv i massa människor – men förlora din själ. Vad tjänar det till?

Snarare är det tillåtet, ja uppmuntrat, att lämna all de människor som ger dig falska speglingar av dig. Som bygger upp din självbild skevt genom sina förvrängda bilder. Kanske du inte kan lämna dom bokstavligt, de kan finnas i din närmaste familj, på ditt jobb, i skolan. Men du behöver inte se dig själv i deras spegelbilder.

De speglar de håller upp mot dig är deras egna liv och självbild. Du kan se det för vad det är och istället titta på Gud och den spegel han håller upp mot dig.

En Gud som aldrig skulle gett gestalt åt något han hatade.

En Gud som inte lägger vikten vid vad du gör eller hur du är utan ser dig och älskar dig!

Det enda du behöver göra är att se på Gud, ta emot hans kärleksförbund, och besvara hans kärlek genom att vara människa – släppa den förvrängda självbild som andra speglat dig till.

Det är inte lätt, det säger jag inte. Det är inte enkelt. Men som Paulus beskriver sin upplevelse:

Att vinna hela världen,

eller ens en egen liten hörna

Jämför jag med Jesus

Då blir det ren förlust

Då är världen som sopor

För med Jesus

Behöver du inte vinna

Du kan släppa

Prestationsångesten

Tro

Lita på

Ha tilltro

Då skapas en kontakt

Vi lär känna

I lugn delaktighet

Lidande

Död

Uppståndelse

Han griper tag

Jag sträcker mig

Längtar

Springer

Vinner

Men det enda jag gjorde vara att tro

Och besvara det Gud kallade sin skapelse till

Vi kan få del av den nåd Gud ger i Jesus Kristus. Delaktigheten ligger i att dö lite i taget, men på ett annat sätt en den död som en förvrängd självbild dödar oss med.

Den förvrängda självbilden dödar vår själ, våra drömmar, vår ande, själva livet.

Den död som Jesus bjuder oss in i är död från allt som dödar vår själ, våra drömmar, vår ande, ja det som dödar själva livet.

Det är ett lidande att släppa taget om den vi tror vi måste vara. Det lidandet delade Jesus.

Det är en död att lämna allt som drar ned oss. Den döden dog Jesus.

Men det är en fröjd att se livet komma tillbaka. Den uppståndelseresan gjorde Jesus.

Det är det han erbjuder oss.

Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.

Vi går in i en stunds tystnad. Tänk efter vilka spegelbilder människor sätter upp mot dig och vilka som du tror på. Jämför det med Guds bild av dig.

Den Gud som aldrig skulle gett gestalt åt något han hatade.

Det är inte bara barnen som överges

Etiketter

, , , , , , , , , ,

En längre version av den insändare/debattartikel jag förbereder för inskick till dags- och veckotidningar.

Mina äldre syskon frågade aldrig efter sin pappa. Några svaga minnen hade de, av en lång man som kom hem på kvällarna och renoverade huset på helgerna. Jag tror inte de minns att han var elak mot vår mor. När hon inte orkade längre och flyttade bestämde han sig för att minsann aldrig träffa barnen. Ett löfte som han höll. Ganska snart fick han en ny familj, fyra barn som till vuxen ålder inte fick veta att de hade tre äldre syskon.

Annat var det för mig. Min pappa är snäll. Men när jag var fyra gick pappas och mammas liv isär. Och när pappa insåg att han aldrig skulle få tillbaka henne började intresset falna för såväl mig som mina äldre faderlösa syskon som han lovat vara som en pappa för. Snart nog hade han tre nya barn med en kvinna som inte stod ut med oss. Vår kontakt har sedan dess varit sporadisk.

Varför berättar jag det här? Jo, när vi växte upp var fler än hälften av kompisarnas föräldrar skilda och så förblir det än idag bland vännerna födda på sextio, sjuttio, åttio, och nittiotalet. Nu sitter vi här, vuxna människor mellan 20 och 50, med all den osäkerhet, relationsproblematik, bekräftelsebehov och narcissism som frånvarande fäder ger i arv till sina barn och som utan svårighet kan skriva en lista med hundra punkter varför vi inte är värda att älskas.

Det har pratats massor om dessa övergivna barn, och idag är nog situationen annorlunda, det dräller fortfarande av bonusbarn och plastmammor och halvsyskon men kanske fäderna är lite mer närvarande i sina äldre barns liv och styvmödrarna mer mottagande.

Men när dimman, ilskan, sorgen och förnedringen av att vara ett barn som inte var värt en pappas uppmärksamhet med åren sjunker ned och lägger sig som en dimma kring ens fötter, kan man börja se en person som få pratar om.

För det är inte bara barnen som övergetts.

woman-1958723_1280

Kvar stod en moder. En ensam mamma som fick vara pappa också. Som slet ut sig för att hålla barnen ovanför fattigdomsgränsen, som offrade 20 år och mer av sitt liv i ensam oro över sina barn. Nya män kom och gick, hon förblev en ensam mamma som inte hade någon att dela ansvaret med.

Detta är en av vår tids mest orättvisa ekonomiska skevheter i världens jämställdaste länder.

Hade pappan varit i sina barns närhet hade han behövt ha en mecenat för att få den frihet han fick som frånvarande fader. Han hade också behövt anställa en barnflicka.

Istället fanns där en moder som var fullt kapabel att ta hela ansvaret för barnen, som var fullt kapabel att ta alla beslut, tjäna alla pengar, läsa alla sagor, gå på alla föräldramöten, nöta hejarklackbänkarna, köpa alla kläder, torka alla tårar, ta upp alla tonårsfrågor, lära pojkarna att raka sig och flickorna att uppskatta sina kroppar osv. osv. Kort och gott ge barnen en känsla av att de var betydelsefulla och älskade och värda att existera. Eller det trodde han i alla fall. Om han tänkte på att hon också var en människa med egna behov och begränsad ork och livsdrömmar vet jag inte.

För han fick frihet att avla fler barn, starta en helt ny familj, göra karriär, utveckla sig själv, följa sina drömmar, och kom undan med att betala några hundra till försäkringskassans bidragsförskott (motsv. nuvarande underhållsbidrag). Den kvinnan som tar hand om hans tidigare barnkull behövde han inte bry sig om. Hon bär ju inte hans namn längre eller värmer hans säng eller tvättar hans kläder. Men hon tar hand om hans barn.

Kvar stod en moder. Ensam. Ratad av den man som tillsammans med henne skapat detta barn som hon älskar mer än allt på jorden. Det spelar ingen roll om det var hon som begärde skilsmässa och flyttade. Det spelar ingen roll vems fel det var. De två hade sammanslutit sig och delat det mest fantastiska två människor kan dela: ett barns tillkommelse.

Det gör henne inget att hon fick ta hela ansvaret, det gör henne inget att hela hennes vuxna liv gått åt till att ensam ta hand om ett barn eller fyra. Det gör henne inget att hon fick vara både mamma och pappa. Det gör henne inget att hon blev sjukpensionär av utmattning tillslut. För hon fick leva med dessa skatter till ungar och det var inte hon som övergav dom.

Det gör henne däremot mycket att hon inte räckte till. För ingen kan vara både mor och far, allestädes närvarande är ju bara Gud. För att ta hand om ett barn behöver man vara två. Vi behöver en mamma och en pappa. De kompletterar varandra på barnens väg att förstå vad en människa är. Det går inte att komma ifrån.

Och nu står vi här. Barnen med de frånvarande fäderna. Många av dom är fortfarande i livet. Många av dom har kvar sin nya familj. Men de flesta av dom finns inte där för oss. Kanske de gjort några försök att kontakta oss och blivit stötta av att vi haft svårt att lita på dom efter alla år av svek. Men ingen har sett kvinnan. Hon som fanns där istället för dom. Inte ens vi barn vågar stå upp för henne för då kanske vi förlorar den där bräckliga kontakten vi fått när vi i vuxen ålder sökt upp våra fäder.

Modern. Hon har gjort många fel. Men hon är värd hela himlen för sitt osjälviskhet. Det minsta vi barn, och samhället och dessa fäder kan göra för henne är kompensera henne för alla de år hon lade ned på att ensam fostra nästa generations medborgare, ensam fostra de barn som han varit med att bringa till världen.

Som sagt. För att få den friheten den frånvarande fadern fick skulle han behövt en mecenat och en barnflicka.

Ett barn kostar i genomsnitt 1,5 miljoner under sin barndom (upp till 18 år, enligt Swedbank). Utöver barnbidrag, bostadsbidrag, bidragsförskott (nuvarande underhållsstöd) som den ensamma föräldern får, kostar då ett barn ca 3800 kronor i månaden eller 45 600 per år. Är fadern frånvarande under hela sitt barns liv har han alltså kommit undan med 410 400 kronor i underhåll för sitt barn (om han inte betalat till försäkringskassan, minska med motsvarande mängd).

Dessutom har modern tagit hela ansvaret och gjort hela jobbet. Hur ska vi värdera det? Inga pengar i världen kan gottgöra den sorg och smärta som det innebär att vara en sviken moder. Men ska hon för det få stå där utblottad och trött? Utan pensionspoäng men med en sliten kropp? Eller ska hon kanske få en barnflickas lön?

Vad är en moders möda värd?

Sunniva Rettinger, 80-talist, frilansskribent och föreläsare, teolog, och dotter till en övergiven moder

*papporna och syskonen har andra efternamn och jag är medveten om att det finns frånvarande mödrar och närvarande fäder