Etiketter
övergivna barn, barn, ensamhet, ensamstående mamma, gud, jämställdhet, livet, mamma, moder, pappa, rättvisa
En längre version av den insändare/debattartikel jag förbereder för inskick till dags- och veckotidningar.
Mina äldre syskon frågade aldrig efter sin pappa. Några svaga minnen hade de, av en lång man som kom hem på kvällarna och renoverade huset på helgerna. Jag tror inte de minns att han var elak mot vår mor. När hon inte orkade längre och flyttade bestämde han sig för att minsann aldrig träffa barnen. Ett löfte som han höll. Ganska snart fick han en ny familj, fyra barn som till vuxen ålder inte fick veta att de hade tre äldre syskon.
Annat var det för mig. Min pappa är snäll. Men när jag var fyra gick pappas och mammas liv isär. Och när pappa insåg att han aldrig skulle få tillbaka henne började intresset falna för såväl mig som mina äldre faderlösa syskon som han lovat vara som en pappa för. Snart nog hade han tre nya barn med en kvinna som inte stod ut med oss. Vår kontakt har sedan dess varit sporadisk.
Varför berättar jag det här? Jo, när vi växte upp var fler än hälften av kompisarnas föräldrar skilda och så förblir det än idag bland vännerna födda på sextio, sjuttio, åttio, och nittiotalet. Nu sitter vi här, vuxna människor mellan 20 och 50, med all den osäkerhet, relationsproblematik, bekräftelsebehov och narcissism som frånvarande fäder ger i arv till sina barn och som utan svårighet kan skriva en lista med hundra punkter varför vi inte är värda att älskas.
Det har pratats massor om dessa övergivna barn, och idag är nog situationen annorlunda, det dräller fortfarande av bonusbarn och plastmammor och halvsyskon men kanske fäderna är lite mer närvarande i sina äldre barns liv och styvmödrarna mer mottagande.
Men när dimman, ilskan, sorgen och förnedringen av att vara ett barn som inte var värt en pappas uppmärksamhet med åren sjunker ned och lägger sig som en dimma kring ens fötter, kan man börja se en person som få pratar om.
För det är inte bara barnen som övergetts.
Kvar stod en moder. En ensam mamma som fick vara pappa också. Som slet ut sig för att hålla barnen ovanför fattigdomsgränsen, som offrade 20 år och mer av sitt liv i ensam oro över sina barn. Nya män kom och gick, hon förblev en ensam mamma som inte hade någon att dela ansvaret med.
Detta är en av vår tids mest orättvisa ekonomiska skevheter i världens jämställdaste länder.
Hade pappan varit i sina barns närhet hade han behövt ha en mecenat för att få den frihet han fick som frånvarande fader. Han hade också behövt anställa en barnflicka.
Istället fanns där en moder som var fullt kapabel att ta hela ansvaret för barnen, som var fullt kapabel att ta alla beslut, tjäna alla pengar, läsa alla sagor, gå på alla föräldramöten, nöta hejarklackbänkarna, köpa alla kläder, torka alla tårar, ta upp alla tonårsfrågor, lära pojkarna att raka sig och flickorna att uppskatta sina kroppar osv. osv. Kort och gott ge barnen en känsla av att de var betydelsefulla och älskade och värda att existera. Eller det trodde han i alla fall. Om han tänkte på att hon också var en människa med egna behov och begränsad ork och livsdrömmar vet jag inte.
För han fick frihet att avla fler barn, starta en helt ny familj, göra karriär, utveckla sig själv, följa sina drömmar, och kom undan med att betala några hundra till försäkringskassans bidragsförskott (motsv. nuvarande underhållsbidrag). Den kvinnan som tar hand om hans tidigare barnkull behövde han inte bry sig om. Hon bär ju inte hans namn längre eller värmer hans säng eller tvättar hans kläder. Men hon tar hand om hans barn.
Kvar stod en moder. Ensam. Ratad av den man som tillsammans med henne skapat detta barn som hon älskar mer än allt på jorden. Det spelar ingen roll om det var hon som begärde skilsmässa och flyttade. Det spelar ingen roll vems fel det var. De två hade sammanslutit sig och delat det mest fantastiska två människor kan dela: ett barns tillkommelse.
Det gör henne inget att hon fick ta hela ansvaret, det gör henne inget att hela hennes vuxna liv gått åt till att ensam ta hand om ett barn eller fyra. Det gör henne inget att hon fick vara både mamma och pappa. Det gör henne inget att hon blev sjukpensionär av utmattning tillslut. För hon fick leva med dessa skatter till ungar och det var inte hon som övergav dom.
Det gör henne däremot mycket att hon inte räckte till. För ingen kan vara både mor och far, allestädes närvarande är ju bara Gud. För att ta hand om ett barn behöver man vara två. Vi behöver en mamma och en pappa. De kompletterar varandra på barnens väg att förstå vad en människa är. Det går inte att komma ifrån.
Och nu står vi här. Barnen med de frånvarande fäderna. Många av dom är fortfarande i livet. Många av dom har kvar sin nya familj. Men de flesta av dom finns inte där för oss. Kanske de gjort några försök att kontakta oss och blivit stötta av att vi haft svårt att lita på dom efter alla år av svek. Men ingen har sett kvinnan. Hon som fanns där istället för dom. Inte ens vi barn vågar stå upp för henne för då kanske vi förlorar den där bräckliga kontakten vi fått när vi i vuxen ålder sökt upp våra fäder.
Modern. Hon har gjort många fel. Men hon är värd hela himlen för sitt osjälviskhet. Det minsta vi barn, och samhället och dessa fäder kan göra för henne är kompensera henne för alla de år hon lade ned på att ensam fostra nästa generations medborgare, ensam fostra de barn som han varit med att bringa till världen.
Som sagt. För att få den friheten den frånvarande fadern fick skulle han behövt en mecenat och en barnflicka.
Ett barn kostar i genomsnitt 1,5 miljoner under sin barndom (upp till 18 år, enligt Swedbank). Utöver barnbidrag, bostadsbidrag, bidragsförskott (nuvarande underhållsstöd) som den ensamma föräldern får, kostar då ett barn ca 3800 kronor i månaden eller 45 600 per år. Är fadern frånvarande under hela sitt barns liv har han alltså kommit undan med 410 400 kronor i underhåll för sitt barn (om han inte betalat till försäkringskassan, minska med motsvarande mängd).
Dessutom har modern tagit hela ansvaret och gjort hela jobbet. Hur ska vi värdera det? Inga pengar i världen kan gottgöra den sorg och smärta som det innebär att vara en sviken moder. Men ska hon för det få stå där utblottad och trött? Utan pensionspoäng men med en sliten kropp? Eller ska hon kanske få en barnflickas lön?
Vad är en moders möda värd?
Sunniva Rettinger, 80-talist, frilansskribent och föreläsare, teolog, och dotter till en övergiven moder
*papporna och syskonen har andra efternamn och jag är medveten om att det finns frånvarande mödrar och närvarande fäder